Rihitā Berumondo

En de fyndigaste stavningarna jag vet i japanska tvspel är namnet på hjälten i klassikern Castlevania: Rondo of Blood. För det första är spelets titel i sig fyndig: på japanska heter undertiteln Chi no Rondo, vilket just betyder "rondo av blod", men ordet rondo skrivs med kanjitecknen 輪廻, som normalt läses rinne, och är termen för återfödelsens kretslopp (och därmed återgivning av sanskritordet saṃsāra). I och med spelet handlar om att Dracula ännu en gång återuppstår passar dubbelheten med återfödelsecykeln och den cirkelformade musikformen perfekt. Märk också ljudlikheten mellan rinne och rondo.

Men åter till hjälten. Han heter Richter Belmont, vilket på japanska skrivs リヒター・ベルモンド (Rihitā Berumondo). Det fyndiga här är användandet av stavelsen hi (ヒ) - det är nämligen så att många japaner faktiskt uttalar denna stavelse som [çi], vilket perfekt motsvarar det tyskaktiga ich-ljudet i "Richter". I och med att [i] i denna position tenderar att bara viskas på japanska, kommer namnet faktiskt att uttalas [riçta:], vilket ju stämmer väldigt väl med den tänkta förlagan!

Apropå Castlevania-serien tycker jag för övrigt att ni skall läsa det här gamla inlägget om .... "tidpåsen".

Att tala tyska

Det är lite lustigt att en av de svåraste fraser som finns på tyska rent uttalsmässigt är "Deutsch zu sprechen" ("att tala tyska"). Kombinationen av ljuden  [t͡ʃ], [t͡s], [ʃ] och [ç] är riktigt jobbig när man pratar snabbt ... i alla fall man om man vill låta någorlunda tydlig!

Är det (d)järvt att äta mycket?

Ett roligt ord är tyskans Vielfraß, som betyder "järv". Det lustiga med det är att det är ett klassiskt exempel på folketymologi. Den tyska termen är nämligen lånad från ett nordiskt ord "fjellfräs" eller liknande (ordagrant "fjällkatt"), som sedan på tyska omtolkades som om det hade att göra med verbet fressen, "äta (om djur)". Då skulle det betyda något i stil med "den som äter mycket".

Detta är i alla fall en vanlig förklaring. Kul är också att det i äldre svenska finns belägg för att ordet återlånats från tyskan som "filfras" eller "fillfrass". Dessutom är det möjligt att den (sannolikt missförstådda) tyska benämningen påverkat den zoologlatinska benämningen gulo ("glupsk [person]") och den ovanligare engelska termen för djuret, glutton. Om jag är riktigt informerad skall ordet fjellfross fortfarande finnas på nynorsk i betydelsen "järv".

Ett djur för undervisitetet, helt enkelt. Undrar om det ofta får ryggmatism?

Aufhebung

Man måste gilla Hegel - hans sätt att använda språket på ett så eget och avvikande sätt är både imponerande och inspirerande. Och förvirrande. Som begreppet Aufhebung, till exempel (en term som beskriver den dialektiska förändringsrörelsen, där ett ting övervinner sina motsättningar och blir sig själv på ett nytt sätt, eller hur man nu skall säga. Och nej, det där är ingen lysande förklaring). Att det brukar återges med sublation på engelska gör inte begreppet mindre skoj, om man säger så. Sublation. Bara smaka på det!

Norska klipp

Har fått se lite fler recensioner av den norska utgåvan av I döda språks sällskap. Trevliga grejer: Aftenposten kallar boken "et entusiastisk utslag av språklig nekrofili" (!), medan Dagbladet säger att boken är "populærvitenskapelig sakprosa på sitt beste". Espen Hauglid på Dagens Næringsliv säger att "boken var verdt en aldri så liten fight" (de hade nämligen för få ex. på redaktionen, så det blev "kamp om bøkene", vilket ju onekligen värmer förf:s hjärta). Han säger: "Som alle gode bøker, lar denne deg se vår egen verden i et litt annet lys enn du er vant til."


För övrigt tänkte jag för någon dag sedan på ett av de roligaste tyska orden som finns, nämligen arbeitetet ("[ni] arbetade", andra person pluralis preterium av arbeiten). Det blir många t:n i det ordet. I och för sig är andra person singural, arbeitetest, rätt snygg också.

Långord

Många indoeuropeiska språk har en stor möjlighet att skapa sammansatta ord. Svenskan är ett av dessa ("tvångsdocentkompetensförklaring"!), medan engelskan har begränsat möjligheten till sammansättningar högst väsentligt. Ett extremt exempel på sammansättningsiver är klassisk sanskrit, där man kan göra sammansättningar på tiotals led.

Men tyskan ligger inte långt efter. Ett autentiskt exempel, som ibland tas upp som ett av "tyskans längsta ord" är Rinderkennzeichnungs- und Rindfleischetikettierungsüberwachungsaufgabenübertragungsgesetz. Ett annat underbart exempel är Donaudampfschiffahrtselektrizitätenhaupt-
betriebswerkbauunterbeamtengesellschaft. Fast det där med "längsta ordet" är egentligen ganska dumt - reglerna för sammansättning kan ju appliceras rekursivt (som programmerarna säger), vilket gör att man teoretiskt kan åstadkomma hur långa ord som helst. Men mitt privata hatkärleksobjekt från skolan var glosan (!) die Hackfleischtradition. Inte lika långt, det medges - men behöver man verkligen lära sig ett särskilt ord för "köttfärstradition"?

Hand-börjare

En bekant till mig från grundskolan, som skall förbli namnlös, skapade en gång i lågstadiet vad jag tycker är en fullständigt lysande folketymologi. Det hela rörde sig om något slags uppgift vi måste ha fått att rita ett djur och skriva en liten vers om detsamma. Person X ritade en groda, och skrev om honom:

"Men han är en sörjare,
men han gillar hand-börjare."

Och mycket riktigt - i sin hand hade grodan en hamburgare. Helt logiskt egentligen: man håller ju den i handen när man börjar äta den, inte sant?

Folketymologier är skoj - själv har jag alltid gillat den gamla babyloniska (sannolikt men inte helt säkert felaktiga) förklaringen till namnet på Babylons nationalgud Marduk, nämligen att det skulle komma av sumeriskans amar-Utu(k), "solgudens ungkalv". Kreativt, den måste man säga!

Och apropå skolan (brrr!) och hamburgare har jag alltid undrat varför det ansågs vara viktigt att lära sig glosan die Hackfleischtradition i högstadietyskan. Ett stort mysterium!

Was ist Cola?

Ett ord som använts för att beteckna många olika sorters drycker (ibland till synes utan någon större likhet mellan de olika varianterna) är cola (ett praktiskt, icke varumärkesskyddat begrepp som lite vem som helst tycks kunna lägga sig till med). Nu finns dock en guide genom denna djungel, nämligen den eminenta sidan www.fulcola.se, som recenserar vad jag antar är alla tänkbara och otänkbara varianter på konceptet. Särskilt roliga är namnen på de mindre högt graderade typerna: vad sägs till exempel om "Hellefors Cola Light" eller "Schwip Schwap Cola Mix"? Den senare får mig bara att tänka på "Schnappi, das kleine Krokodil", i sig ett bisarrt exempel på tyskspråkig kultur ...

Ein Deutsches Handy

Jag befinner mig just nu i Tyskland, närmare bestämt Göttingen, där jag ägnat mig mycket åt gammal hederlig biblioteksforskning på Theologicum. Bland annat har jag slagit i ordregistret till Die Keilalphabetischen Texte aus Ugarit, som inte finns att tillgå hemma i Lund, och grunnat på den källhistoriska bakgrunden till episoden om Elia på Karmel - samt umgåtts med lärda kolleger. Tänk som det kan gå.

Och dagens ord måste ju i ärlighetens namn också bli tyskt. Jag tror att jag väljer das Handy, tyskans hysteriskt roliga pseudoengelska ord för mobiltelefon. Enligt den här sidan skall uttrycket från början ha kommit från någon viss telefonmodell. Men oavsett låter sådana kvasiengelska skapelser lite för mycket som vårt ack så fosterländska "freestyle", ett ord som ju tursamt nog tycks vara på utdöende ... vestigia terrent!

Tüsk magi

Bland de tidigare texterna på tyska språket (alltså på fornhögtyska, Althochdeutsch) finns ett manuskript från 900-talet, som innehåller två korta texter som tycks vara betydligt äldre än så. Det som är alldeles särskilt speciellt med dessa texter är deras innehåll: det handlar om magiska besvärjelser med ett tydligt förkristet innehåll. De finns idag i det bibliotek som hör till katedralen i Merseburg i Sachsen-Anhalt.

En av texterna verkar ha att göra med kurering av hästar. Två gamla gudar är ute och rider, och Wodan/Wotan/Oden och diverse andra väsen får ta hand om en av hästarna när den blir skadad:

Phol ende uuodan
uuorun zi holza.
du uuart demo balderes uolon
sin uuoz birenkit.
thu biguol en sinthgunt,
sunna era suister;
thu biguol en friia,
uolla era suister;
thu biguol en uuodan,
so he uuola conda:

sose benrenki,
sose bluotrenki,
sose lidirenki:
ben zi bena,
bluot zi bluoda,
lid zi geliden,
sose gelimida sin.

"Phol och Wodan
red till skogs.
Då stukade Balders föl
sin fot.
Då sade Sinthgut en besvärjelse över den
(och) Sunna, hennes syster;
då sade Freja en besvärjelse över den,
(och) Volla, hennes syster;
då sade Wodan en besvärjelse över den
så väl han kunde.

Om en benstukning,
om en blodstukning,
om en lemstukning:
ben till ben,
blod till blod,
lem till lem,
som om de varit sammanhäftade."


Detta med magi på tysk klangbotten har sedan fått en lång historia: för den intresserade kan jag nämna grupperingen Fraternitas Saturni, som onekligen var... intressant. Och imorgon bitti ger jag mig av söderut, just mot Tyskland - närmare bestämt Berlin - där jag skall tillbringa veckan.

Tyskar och háček

Det är inte bara våra nordiska å-ä-ö som fascinerar. Diakritiska tecken av alla de slag tycks utöva en svårslagen dragningskraft, uppenbarligen också på tyskar, som ju själv har sina umlaut att yvas över. Denna servett hittade min fästmö på en tysk restaurang nära gränsen mot Tjeckien, och jag är mycket glad att hon förevigade den:



Notera hur s med háček används någorlunda "korrekt" som transkription av tyskans sch!