Var Mordokaj språkvetare?

Dagens lustiga etymologi är en folketymologi - och ännu bättre: det handlar om ett ord som faktiskt betyder "språkvetare"!

Det ord som på modern hebreiska används i betydelsen "lingvist, språkvetare" är balshan (och därav avleds ordet balshanut, "språkvetenskap"). Men vad är det då för ett ord? Det ser märkligt ut för en hebraist - det har inte tre rotkonsonanter (som oftast) utan fyra; slutet ser ut att påminna om lashon ("tunga, språk"), men varifrån kommer b-et?

Jo.

I berättelsen om Ester i Gamla testamentet förekommer den hjältemodige personen Mordokaj. I en annan bibelbok (Esra 2:2) nämns en lista på personer, där det bredvid namnet Mordokaj står Bilshan. De talmudiska rabbinerna såg detta som ett tillnamn på Mordokaj, så att han egentligen skulle heta "Mordokaj Bilshan". Och så gav de sig på att utlägga namnet: han kallades Bilshan, tänkte de sig, därför att det påminde om baʿal lashon, "språkets herre". Han var nämligen så oerhört språkkunnig, resonerade rabbinerna. Och så kom det sig att ordet bilshan eller balshan blev ett ord för en språklärd person. Men allt börjar alltså som en folketymologisk feltolkning av ett bibliskt namn - särskilt skojigt eftersom ordet just kom att betyda "språkvetare"!

Mannen Noa

En av de märkligare pseudoetymologiska bortförklaringarna av ett gudanamn finner man hos Jehovas vittnen. Som tips för vittnen som träffar på bångstyriga och svårkonverterade hinduer uppmanar de missionärerna att påpeka att gudanamnet Viṣṇu låter som "ish-nuh", vilket man påstår är "kaldeiska" för "Mannen Noa" - vilket på något sätt skulle visa att Viṣṇu egentligen är biblisk. Nu är det ju inte språkbeteckningen särskilt träffande heller - ʾîš är det normala ordet för "man" på hebreiska. Och varför skulle det få ett V i början? Och vad i hela friden skulle "Mannen Noa" vara för sätt att uttrycka sig? Jag säger som Strindberg: "Tron I på detta"?

Quod scripsi, scripsi

Ny trevlig kortanmälan av min fantastikberättelse Serafers drömmar hittar man här och här!

Arbetet med uppföljaren, med arbetstiteln "Den trettonde funktionen", har återstartats efter en tids dvala. Jag började faktiskt skriva på andra delen av trilogin i liten skala redan 2009, men nu gäller det att öka på tempot!



Gjorde för övrigt en alldeles särskild liten show på senaste Gamla testamentet på hebreiska-lektionen. Mina studenter läste till denna gång Exodus kapitel 3, texten där den israelitiske Guden Jahve gör en (folk?)etymologisk utläggning av sitt namn. Författaren har uppfattat ordet YaHWeH som en verbform som betyder ungefär "han är" (av verbroten hyh/hwh), och låter därför Gud definiera sig själv med orden "Jag är den jag är". "Han är" säger "jag är". Rätt logiskt.

Vi diskuterade också Gowans intressanta tankar kring att verbformen skall tolkas futuralt, som ett uttryck för gudomens rätt och privilegium att definiera sitt eget väsen: ungefär "jag kommer att vara den jag vill vara" - den hebreiska verbformen kan ha både nutida och framtida betydelse. Gowan lägger också fram en hel del grammatikaliska paralleller till en sådan tolkning - jag gillar verkligen att hans utläggning tar sin grund i grammatiska resonemang. Flera andra ställen i den Hebreiska Bibeln där en verbrot förekommer två gånger i imperfekt (den form som används i detta sammanhang) med ett "som" eller "det som" emellan betecknar det just resonemang av typen "jag skall göra vad jag tänker göra". "Jag går dit jag går", så att säga.

Nåvä, showandet: texten där Mose möter sin Gud i en brinnande buske och får höra hans namn är så mäktig och poetisk att jag tyckte att man bör höra den i rätt stämning. Så jag släkte ned ljuset nästan helt, satte på lite stämningsfull musik, bad studenterna att föreställa sig scenen och deklamerade sedan det hela på hebreiska. Blev inte alls illa.

Är det (d)järvt att äta mycket?

Ett roligt ord är tyskans Vielfraß, som betyder "järv". Det lustiga med det är att det är ett klassiskt exempel på folketymologi. Den tyska termen är nämligen lånad från ett nordiskt ord "fjellfräs" eller liknande (ordagrant "fjällkatt"), som sedan på tyska omtolkades som om det hade att göra med verbet fressen, "äta (om djur)". Då skulle det betyda något i stil med "den som äter mycket".

Detta är i alla fall en vanlig förklaring. Kul är också att det i äldre svenska finns belägg för att ordet återlånats från tyskan som "filfras" eller "fillfrass". Dessutom är det möjligt att den (sannolikt missförstådda) tyska benämningen påverkat den zoologlatinska benämningen gulo ("glupsk [person]") och den ovanligare engelska termen för djuret, glutton. Om jag är riktigt informerad skall ordet fjellfross fortfarande finnas på nynorsk i betydelsen "järv".

Ett djur för undervisitetet, helt enkelt. Undrar om det ofta får ryggmatism?

Vergilii gurka

Kul är att ordet "gurkmeja" uppenbarligen kommer från latinets curcuma, och i sin tur från arabiska: ingen gurka där inte. Man lär sig något varje dag!

En annan fusketymologi jag gillar är för övrigt "Virgilius" för Vergilius (och därav engelskans stavning "Virgil"), som eventuellt beror på att man under medeltiden tillskrev Aeneidens författare magiska krafter, som med ett trollspö (virga på latin).

Ljusmat

En god vän till mig har givit upphov till en fullständigt lysande fusk-etymologi till ordet "choklad", nämligen att ordet skulle vara sanskrit och komma av śuklāda, en sammansättning av śukla ("ljus") och ada ("mat, ätande"), vilket då skall uttolkas som en genitivsammansättning - "de ljusas, dvs. gudarnas, mat". Eller man kanske skulle tänka sig en deskriptiv sammansättning, "vit choklad", istället ;-)

Och så finns ju den mer plebejiska etymologin: choklad av "tjock-å-glad".

Hand-börjare

En bekant till mig från grundskolan, som skall förbli namnlös, skapade en gång i lågstadiet vad jag tycker är en fullständigt lysande folketymologi. Det hela rörde sig om något slags uppgift vi måste ha fått att rita ett djur och skriva en liten vers om detsamma. Person X ritade en groda, och skrev om honom:

"Men han är en sörjare,
men han gillar hand-börjare."

Och mycket riktigt - i sin hand hade grodan en hamburgare. Helt logiskt egentligen: man håller ju den i handen när man börjar äta den, inte sant?

Folketymologier är skoj - själv har jag alltid gillat den gamla babyloniska (sannolikt men inte helt säkert felaktiga) förklaringen till namnet på Babylons nationalgud Marduk, nämligen att det skulle komma av sumeriskans amar-Utu(k), "solgudens ungkalv". Kreativt, den måste man säga!

Och apropå skolan (brrr!) och hamburgare har jag alltid undrat varför det ansågs vara viktigt att lära sig glosan die Hackfleischtradition i högstadietyskan. Ett stort mysterium!

Astrologisk folketymologi

Folketymologier är roliga saker. Människor vill ofta "förstå" ord utanför den egentliga etymologiska kontexten för att få dem mer "begripliga"; ibland kan detta ha rent ideologiska skäl, där man vill visa ett eller annat märklgt sammanhang. Detta var naturligtvis minst lika vanligt under antik och medeltid som idag, och man hade också på den tiden sina motsvarigheter till "undervisitetet" och "ryggmatism".

Ett sådant fall finner vi i indisk astrologi. Astrologin kom till Indien från den helleniserade världen under senantiken, och det gör att den fick med sig mycken grekisk terminologi som till en början rakt av lånades in i de indiska astrologitexterna på sanskrit (senare började man komma på egna termer, men i tidiga texter är det ofta gott om grekiska låneord). Så finner vi Venus omnämnd som Asphujit (grekiska Aphroditê) och solen som heli, av grekiskans hêlios. Det senare fallet är språkhistoriskt intressant, eftersom det visar att grekiskan på vissa håll uppenbarligen behöll uttalet av bokstaven êta som långt e en bit in i det första kristna millenniet (bokstaven bytte efter hand uttal till i genom den så kallade itacismen). Likaså antyds av ordet heli att spiritus asper i vissa sammanhang ännu hade kvar sitt h-uttal, som var under utdöende.

Men exemplet på folketymologi jag tänkte på var ordet för stjärntecknet Vattumannen. Detta tecken heter i hellenistisk grekisk astrologi Hydrochoos ("vattenhällaren"). Indierna lånade in detta ord, men anpassade det lite för att få fram ett sanskritord av det. Så skapades stjärnteckensnamnet hrd-roga, vilket på sanskrit betyder "hjärt-sjuka". Denna folketymologisering stämde bra med det astrologiska systemet, enligt vilket tecknet Vattumannen styrdes av Saturnus, den mest onda av de sju klassiska planeterna - och därmed mycket inne på plågor och sjukdomar!