Kom nu här, jycken!

Dagens skojiga etymologi: på gilbertesiska (som talas i Kiribati i Stilla havet) är ordet för "hund" inte mindre än kamea - vilket är lånat från engelska. Nämligen från Come here!

Var Mordokaj språkvetare?

Dagens lustiga etymologi är en folketymologi - och ännu bättre: det handlar om ett ord som faktiskt betyder "språkvetare"!

Det ord som på modern hebreiska används i betydelsen "lingvist, språkvetare" är balshan (och därav avleds ordet balshanut, "språkvetenskap"). Men vad är det då för ett ord? Det ser märkligt ut för en hebraist - det har inte tre rotkonsonanter (som oftast) utan fyra; slutet ser ut att påminna om lashon ("tunga, språk"), men varifrån kommer b-et?

Jo.

I berättelsen om Ester i Gamla testamentet förekommer den hjältemodige personen Mordokaj. I en annan bibelbok (Esra 2:2) nämns en lista på personer, där det bredvid namnet Mordokaj står Bilshan. De talmudiska rabbinerna såg detta som ett tillnamn på Mordokaj, så att han egentligen skulle heta "Mordokaj Bilshan". Och så gav de sig på att utlägga namnet: han kallades Bilshan, tänkte de sig, därför att det påminde om baʿal lashon, "språkets herre". Han var nämligen så oerhört språkkunnig, resonerade rabbinerna. Och så kom det sig att ordet bilshan eller balshan blev ett ord för en språklärd person. Men allt börjar alltså som en folketymologisk feltolkning av ett bibliskt namn - särskilt skojigt eftersom ordet just kom att betyda "språkvetare"!

Konung och ängel

Två hebreiska ord som kan framstå som mycket lika för en nybörjare är melekh ("konung") och malʾākh ("budbärare", "ängel"). Den som precis inlett sina studier i språket kan tycka att de är märkligt lätta att blanda samman: på hebreiska brukar ord med samma konsonantskelett ofta ha liknande betydelser, men så icke här.

Men då gäller det att titta noga. De två orden är till sitt ursprung inte alls särskilt lika. Det första av dem, melekh, består av konsonanterna m-l-k. I västsemitiska språk brukar denna rot ha att göra med att härska eller vara konung (arabiska malik och syriska malkā betyder till exempel just "konung"). På östsemitiska språk (akkadiska) har roten att göra med att "ge råd". Men inte med att vara budbärare eller ängel.

Det andra ordet, malʾākh, kommer däremot från en helt annan rot. De tre rotkonsonanterna är här l-ʾ-k, med ett m- som prefix före. Den roten finns inte bevarad som ett självständigt verb på hebreiska - däremot på ugaritiska, där det betyder "att sända" eller "att skicka". Prefixet m- betecknar ofta medlet, platsen eller objektet för en handling, och alltså är en malʾākh "någon man skickar" eller "någon man använder för att skicka" - alltså en budbärare ... och i vissa fall (via den grekiska översättningen angelos), en "ängel".

Quod scripsi, scripsi

Ny trevlig kortanmälan av min fantastikberättelse Serafers drömmar hittar man här och här!

Arbetet med uppföljaren, med arbetstiteln "Den trettonde funktionen", har återstartats efter en tids dvala. Jag började faktiskt skriva på andra delen av trilogin i liten skala redan 2009, men nu gäller det att öka på tempot!



Gjorde för övrigt en alldeles särskild liten show på senaste Gamla testamentet på hebreiska-lektionen. Mina studenter läste till denna gång Exodus kapitel 3, texten där den israelitiske Guden Jahve gör en (folk?)etymologisk utläggning av sitt namn. Författaren har uppfattat ordet YaHWeH som en verbform som betyder ungefär "han är" (av verbroten hyh/hwh), och låter därför Gud definiera sig själv med orden "Jag är den jag är". "Han är" säger "jag är". Rätt logiskt.

Vi diskuterade också Gowans intressanta tankar kring att verbformen skall tolkas futuralt, som ett uttryck för gudomens rätt och privilegium att definiera sitt eget väsen: ungefär "jag kommer att vara den jag vill vara" - den hebreiska verbformen kan ha både nutida och framtida betydelse. Gowan lägger också fram en hel del grammatikaliska paralleller till en sådan tolkning - jag gillar verkligen att hans utläggning tar sin grund i grammatiska resonemang. Flera andra ställen i den Hebreiska Bibeln där en verbrot förekommer två gånger i imperfekt (den form som används i detta sammanhang) med ett "som" eller "det som" emellan betecknar det just resonemang av typen "jag skall göra vad jag tänker göra". "Jag går dit jag går", så att säga.

Nåvä, showandet: texten där Mose möter sin Gud i en brinnande buske och får höra hans namn är så mäktig och poetisk att jag tyckte att man bör höra den i rätt stämning. Så jag släkte ned ljuset nästan helt, satte på lite stämningsfull musik, bad studenterna att föreställa sig scenen och deklamerade sedan det hela på hebreiska. Blev inte alls illa.

Åldersvishet

Sitter just och dricker lite gott lugnande te som sägs vara ayurvediskt. Det kan man ju fundera på vad det betyder ... men den indiska läkekonst/humoralpatologitraditionen āyurveda är onekligen intressant. Påminner mycket om humörläran i väst, fast med tre "vätskor" i stället för fyra (vāta, pitta och kapha, nämligen - de tre betyder "vind", "galla" respektive "slem"). Galla och slem har här ungefär samma konnotationer som i västerländsk humoralpatologi - och de tre kvaliteterna har också kopplats till olika planeter i indisk astrologi (pitta till Mars, kapha till Jupiter etc.). De tre "humörerna" kan enligt āyurvedan användas för att till exempel föreskriva en passande diet för en individ.

Ordet āyurveda kommer av det allmäna veda ("kunskap, vetande") och āyus, som betyder "livslängd". Detta āyus är släkt med latinets aevum ("tidsålder"), grekiskans ai(w)ei ("alltid") och kanske även med den grekiska negationen ou ("inte") - utvecklingen kan här ha varit "inte [i någon] tidsålder, dvs. inte någonsin", där ordet för "inte" (antagligen ne) fallit bort och bara lämnat kvar ou - jfr. franskans ne ... jamais, som ibland slangigt kortas till jamais!

Alltihop går tillbaka till ett indoeuropeiskt *aiw- eller (med laryngal) *h₂eiu- (och eventuellt avljudsvarianten *h₂oiu-). Svenskans "evig" hör också hemma här - det är släkt med gotiskans aiws ("tid"), som är av samma rot.

Kanyl

Idag läser vi om kanylattacker i Xinjiang (det gamla tocharerlandet!). Ordet "kanyl" är bara ett av de många som troligen delar en etymologi från grekiskans kanna ("[vass]rör"), som använts i den mer utvidgade betydelsen "ihåligt rör". Det grekiska ordet (som givit latinets canna) är i sig sannolikt ett lån från akkadiskans qanû eller någon annan semitisk kognat till detta.

Andra ord som antagligen ursprungligen kommer av qanû är "kanon" (i båda betydelserna - kánon var ursprungligen en mätsticka) och "kanal", engelskans cane samt qanat. Det akkadiska ordet kan eventuellt vara lånat från sumeriskans gin. Se där hur orden kan överleva!

Sehetepibre

Jag gillar det egyptiska kunganamnet sḥtp-jb-rʿ (idag ofta utläst Sehetepibre, även om det knappast uttalades så i antiken). Namnet hörde till konung Amenemhet I:s titulatur. Det första ordet (sḥtp) är en kausativbildning av verbroten ḥtp (som i alla namnen på "-hotep"), som betyder "vara tillfreds, vara nöjd", vilket gör att sḥtp betyder "göra nöjd" eller "den som gör nöjd". Kausativprefixet s- har egyptiskan gemensamt med många semitiska språk, som t.ex. ugaritiska och akkadiska (som båda har š-). Detta är ett arv från egyptiskans och de semitiska språkens gemensamma afroasiatiska bakgrund.

Ordet jb (som antagligen uttalades jib) betyder "hjärta" och är troligen släkt med hebreiskans lev och akkadiskans libbu (båda just "hjärta").

Till sist har vi så ordet rʿ eller rʿw, dvs. "sol" eller "solguden Re". Detta ord uttalades i ålderdomlig egyptiska troligen som riʿuw eller liknande, sedan reʿa, reʿə eller riʿə, och till sist på koptiska som rê, det uttal av ordet vi ofta tilämpar idag. Ett rekonstruerat ur- eller protoegyptiskt uttal av ordet som föreslogs av F. Kamerzell 1991 är *Lidaw (med l som ett äldre uttal av r - och man vet idag att egyptiskans ʿayin-ljud etymologiskt ofta kommer just från *d). Thomas Schneider framkastar i en artikel från 1997 att ordet etymologiskt kan hänga samman med arabiskans ladhaʿa ("att bränna").

Sammanlagt blir namnets betydelse "Han som gör Res hjärta nöjt". Rätt poetiskt, nicht?

Lilla Venedig

Jag tycker att etymologin till landsnamnet Venezuela är rolig. Det betyder egentligen "lilla Venedig" (Venezia+diminutivsuffix). Uttrycket skall ha kommit av att de europeiska kolonisatörerna såg hus byggda över vatten och då associerade till den bekanta italienska staden. Skoj sånt. Det finns också teorier om att ordet faktiskt skulle vara ett ursprungligt amerikanskt uttryck, men Venedig-varianten är den vanligaste förklaringen. Det kolonisatörerna såg var antagligen något i den här stilen:

Med plog i Sydvästasien

Det hettitiska verbet för "att plöja, bruka jorden", hars-, är intressant. Många har kopplat det till den gemensamma indoeuropeiska roten *h₂erh₃-, som givit latinets aro, grekiskans aroô, forniriskans airid, gotiskans arjan och svenskans "årder". Detta är definitivt en möjlighet, men jag grunnade på om en låneordskoppling kanske också kunde finnas till det semitiska ord som på hebreiska heter ch-r-sh (tänkte mig snarast att det semitiska ordet skulle vara lånat från anatoliskan). Hade till och med funderat på att skriva en artikel om saken. Men se, som man bedrar sig. Redan 1954 publicerade nämligen Jaan Puhvel en artikel i Journal of the American Oriental Society som nämnde en sådan koppling (fast han snarare såg semitiskan som långivaren). Man kanske borde skriva en diskussion som specifikt tar upp möjligheten av ett lån i andra riktningen, alltså att det hettitiska ordet verkligen motsvarar IE-roten, som sedan spritt sig till semitiska språk genom lån? Hmm, lån från indoeuropeiska som har med plöjande att göra - man låter ju nästan som en Renfrew-anhängare. Nej, någon måtta får det vara!

Afroasiatiska utrikiskheter

Fornegyptiskan, det gamla hieroglyfspråket, representerar en gren av den språkfamilj som kallas afroasiatisk. Den afroasiatiska familjen har sex sådana kända avdelningar: semitiska språk, egyptiska, berberspråk, tchadspråk, kushitiska språk och omotiska språk (den sista av dessa grupper är ganska omstridd - är det en egen undergrupp, hör den ens dit överhuvudtaget?)

Dessa sex grenar är ganska avlägsna från varandra, mer så än de olika indoeuropeiska grenarna (som keltiska, germanska, italiska, grekiska etc.). Men ädnå kan man se släktskapen mellan den semitiska hebreiskans ord för jag, 'anôkhî, och den egyptiska motsvarigeten jnk (vilket den senare egyptiska språkformen koptiska vokaliserar som anok).

Men ibland är kopplingarna mer esoteriska. Det beror på att ljudlagarna som skiljer de olika grenarna åt är ganska "vilda". Ett exempel på detta är ordet för att "tala ett främmande språk". På hebreiska heter denna rot la‘az, med konsonantskelettet l-‘-z, där det andra tecknet betecknar en tonande faryngal frikativ, alltså det lite bräkande ljud som ofta förekommer på arabiska och kallas ‘ayin. På arabiska har vi verbet laghaza, "att tala gåtfullt", som är avlett av samma ord.

På egyptiska är motsvarande ord ȝ‘‘ ("tala utrikiska"). Det första tecknet, ȝ, betecknar ett ljud som i sen egyptiska tycks ha uttalas som en glottisklusil (en vokalansats). Och sedan har vi inte en utan två ex. av halsljudet ‘ayin. Ordet ser ju helt annorlunda ut än det semitiska la‘az.

Men troligen är det samma nedärvda afroasiatiska ord i båda fallen, men egyptiskans ljudlagar har massakrerat ordet ganska ordentligt. På egyptiska omvandlades många tonande ljud uttalade vid tandvallen (t.ex. d och z) till strupljudet ‘ayin, vilket i sig verkar märkligt - men gör att vi får två ex. av bokstaven, som vi ser i det egyptiska ordet. Och sedan tycks det som om glottisstöten ȝ från början haft ett annat uttal. Det visar sig nämligen att den på många ställen faktiskt motsvarar semitiska r eller l, vilket tyder på att det i äldsta tid var ett hals-r eller liknande (som sedan mjukades upp). Och så har vi kopplat ihop de två orden. Ljudlagar kastar ord långt från varandra!

Blimp

Ett av de roligaste orden i det svenska (och engelska) språket är "blimp", alltså ett luftskepp utan skelett. Det låter så bisarrt när man säger det: "BLIIIIIIMP"!
Etymologin till ordet är osäker. En osäker (och antagligen felaktig) förklaring är att amerikanska militären skulle ha haft två sorters luftskepp: "Type A Rigid" och "Type B Limp" - "B Limp" -> "blimp". En annan variant på förklaring är att "blimp" skulle vara ett onomatopoetiskt ord skapat utifrån ljudet när man trycker med ett finger på den uppblåsta "ballongen". Därom tvista de lärde...

Och det finns ännu fler och konstiga varianter på förklaring. Och själv kan jag inte låta bli att grubbla på huruvida de i Final Fantasy-spelen så ofta förekommande luftskeppen är blimpar eller zeppelinare...

Men alltså, ärligt talat: blimp?

Den som gör cirklar

Jag kan tänka mig att en del som har läst om min och min fars antika äventyrsroman Poeten och cirkelmakaren kan ha undrat vad detta "cirkelmakande" egentligen handlar om. Läser man romanen får man i och för sig en viss genomgång av termens historia, men i detta forum kunde det passa att göra en lite mer språklig utläggning av den.

Ordet "cirkelmakaren" är ett sätt att återge det hebreiska ordet hamme‘aggel, som används som benämning på undergöraren Choni, som nämns i en passage i Talmud (Mishna Ta‘anit 3:8) för att han en gång under en torkeperiod ritade en cirkel på marken, steg in i den och upplyste Gud om att han inte tänkte flytta sig föränn regnet föll. Vilket Gud naturligtvis lät sig övertygas av och sände regnet. Den ene av huvudpersonerna i vår bok är lärjunge till denne Choni, och är alltså "cirkelmakare" också han.

Men ordet då? Jo, hamme‘aggel har för det första den bestämda artikeln ha-, med geminering (dubblering) av nästa konsonant (vilket inte alltid återges i transkriptioner). Kvar får vi då me‘aggel. Detta ord är ett aktivt particip, bildat av den intensiva pi‘el-stammen av en verbrot ‘-g-l. Pi‘el-stammen markerar ofta en transitiv handling eller liknande, och den markeras bland annat genom att den andra av rotens två "radikaler" (grundkonsonanter) dubbleras, vilket vi ser i me‘aggel, där g dubblerats. Och själva roten har att göra med "rundhet", "cirklar", "rullande" saker och liknande. Alltså bli det hela "den som gör en cirkel", "becirklaren" eller - Cirkelmakaren!

Swistar

Ordet "syster" har flera intressanta frågetecken i sin historia. Etymologiskt sätt är det helt klart varifrån det kommer, nämligen från det indoeuropeiska *swesor-, som givit släktingar som gotiskans swistar, latinets soror, sanskritens svasr-, ryskans sestra, forniriska siur och många andra. De två frågor som inställer sig är 1) hur är detta ord från början bildat, och 2) varifrån har vi som talar germanska språk fått det instuckna t-et (vi har sys-t-er när latin bara har soror och sanskrit bara svasr-, utan t)?

På den första frågan har flera föreslagna svar givits. Ett av dem är att *swesor- skulle komma av det reflexiva *swe- (som bland annat givit vårt "sin") och elementet *sor- ("kvinna"), som bland annat går igen som sara- i hettitiskans hassu-sara- ("drottning", av hassu-, "konung"). Då skulle ordet ursprungligen har betytt "kvinna ur den egna släktgruppen", eller något liknande. Flera andra förslag finns.

Vad gäller fråga två (var det inskjutna t-et kommer ifrån) finns två svar. Det ena är att det på germanska uppstod spontant i ordets nollstadium *swesr-, alltså att "sr" av uttalslättande skäl blev "str". Den andra möjligheten är att t-et kom till genom analogi med de andra tre släktskapsorden på *ter-, det vill säga våra "fader", "moder" och "broder". En uppsats framlagd vid universitetet i Zürich behandlar frågan och antar att båda faktorerna kan ha samverkat.

Se där, så många lustigheter ett så enkelt ord kan innehålla.

Sten för druckna

Dagens etymologi är stenen "ametist". Engelskan har här en äldre form av ordet, amethyst, som tydligt visar arvet från grekiskans a- ("inte, o-") och verbet methyein ("vara berusad"). Alltså betyder det "ickeberusa", och mycket riktigt användes stenen i antiken i tron att den förhindrade alkoholberusning. Verbet methyein kommer i sig från det gamla indoeuropeiska *medhu- ("honung, sötad alkoholhaltig dryck"), som vi har i "mjöd" (sanskrit madhu, litauiska medus, forniriska mid etc.)
Om man vill kan man ju prova den som medel mot baksmälla eller något. Vacker är den i alla fall:

Stenläggning och kampsport

Dagens egendomliga betydelseutveckling:

Det bibelhebreiska verbet רצף(konventionellt uttal ratzaf) betyder ungefär "stenlägga, ordna stenar, klä med stenar, lägga in som med stenar". Det används bland annat i Höga Visan 3:10. Av detta verb avleds sedan substantivet retzef, som i Bibeln syftar på en sten som lagts i ordning på detta sätt.

Själva verbroten får sedan på mishnahebreiska en utökad betydelse ("ordna, lägga i ordning", till och med om växter). Man får anta att det är ur denna betydelse senare hebreiska får substantivformen retzef att betyda "ordning, sekvens, kontinuitet". Och riktigt lustigt är det att detta ord tagits upp i den israeliska stridskonsten Krav Maga som benämning på den "oavbrutna, flytande rörelse" som skall karakterisera kamptekniken. När en person som tränar KM talar om retzef har han eller hon verkligen inte några stenläggningar i åtanke... se där hur betydelser kan ändra sig!

Mer värme

Eftersom det blivit viss diskussion kring mitt blogginlägg om ordet "varm" kommer här en liten uppföljning.
Den etymologi jag gav till "varm" (protoindoeuropeiska *gwhermo-/*gwhormo-) är vanligt förekommande, företrädd av bland annat forskare som Beekes, Bjorvand/Lindeman och Mallory/Adams. Denna PIE-rot (*gwher-) är utan tvekan grunden till latinets "formus", grekiskans "thermos" och sanskrit "gharma-" - frågan är om också germanska "varm" hör dit. Denna fråga har att göra med de invecklade problemen kring hur det protoindoeuropeiska fonemet *gwh återspeglas i germanska språk, vilket är ett komplicerat ämne. Ett argument mot etymologin är de fall där det möjligen ser ut som om ett initialt *gwh- på germanska ger b-. Det kändaste exemplet på *gwh- som b är den tänkta etymologin "bane" från o-stadiet av PIE *gwhen-, "döda" (skt. han-, hettitiska kuen- etc.). Idén om b- går tillbaka till en studie av Seebold, och tanken har accepterats av vissa och avvisats av andra. Om man ser utvecklingen *gwh>w som osannolik får man istället härleda "varm" från roten *wer-, som i hettitiskans warnu-, "att bränna" (för övrigt vill vissa, t.ex. Watkins, också förra "bränna" till roten *gwher- men utelämna "varm"). Det finns också de som försöker förena förslagen: Lehman tänker sig att avledningar av rötterna *wer- och *gwher- smälte samman i germanskan och påverkade varandra.

Varm etymologi

Det har blivit varmt här i Lund, så att man svettas, till och med. Magnoliorna har slagit ut, och jag har unnat mig vårens första par solglasögon, med just den där brungula tonen jag gillar, som får hela världen att se overkligt filtrerad ut. Jag blir glad av sådant.

Men, som sagt, det är varmt. Och därifrån tar vi dagens indoeuropeiska etymologi. Det germanska ord "varm" vi har finner en släkting i sanskritens gharma-, som i sin tur kommer av protoindoeuropeiska *gwhermo-. På latin dyker ordet upp som formus och på grekiska som thermos. Så när ni använder en termos för att hålla något "varmt" - glöm inte att det är exakt ordet "varm" ni värmer med!

Spanien, klippdassarna och fenicierna

Dagens obskyra etymologi:

Vad har detta lilla söta djur att göra med namnet på staten Spanien? Låt oss undersöka saken!
Fenicierna var som bekant en samling överdängare på att resa kring, handla och starta städer i hela den antika världen. De pratade också ett roligt (utdött) nordvästsemitiskt språk. När fenicierna grundade sina kolonier i Spanien blev de förvånade över den stora mängden harar som bodde där. Haren var nu inte ett djur som fenicierna kände väl från sitt hem i nuvarande Libanon och Syrien, så de kallade den för shaphan, ett feniciskt ord som egentligen betecknar "klippdassen", den gynnare som ni ser avbildad här intill. Landet de kommit till kallade fenicierna 'I-shaphan, "klippdasskusten" eller "klippdassarnas ö". Detta blev sedan namnet på området, och när romarna hörde det skapade de sin egen form: Hi-span-ia. Som sedan blev till España och "Spanien".

Det är i alla fall den vanligaste teorin.


(En ordentligt utvidgad version av denna text har publicerats i tidskriften Kontur - och senare i min bok Orden och evigheten).

*suep-

Ordet i rubriken är den protoindoeuropeiska roten för "sova". Den har givit vårt ord "sova", avledningen *sup-no-/*suep-no- har givit "sömn" (på sanskrit svapna-, på grekiska hypnos och på latin somnus). Och verbet betecknar precis vad jag skulle behöva göra nu - sov fyra och en halv timme i natt, skulle upp för att vara i morgon-tv. Och om några timmar kör det igång igen... men vad gör man inte för den goda saken?

Etruskiska lampor

Visste ni förresten att ordet "lanterna" möjligtvis ursprungligen kommer från etruskiska (via latin naturligtvis)? Suffixet -na är ett typiskt avledningssuffix på det språket, bland annat i namn (Pulenas, Alethnas etc.). Andra ord som kan ha sådant ursprung är arena (egentligen "sand", som på en arena) och atrium. Så nästa gång ni åker båt eller går på cirkus, tänk på de gamla etruskerna!