Josef på SCAS!

Gör åter lite reklam för det faktum att jag om en vecka - på tisdag 20/11 klockan 11:15 - håller ett anförande med efterföljande diskussion på Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala (den s.k. Thunbergssalen på Linneanum i Botaniska trädgården), under titeln:

El(ohim) says: May he live! - Northwest Semitic Poetics and Egyptian Influences in the Biblical Story of Joseph. 

Det blir fornnordvästsemitiska litterära formler, ugaritiska paralleller och till och med lite egyptiska på ett hörn. Alla intresserade välkomna!

Man kan läsa mer om evenemanget (inklusive ett abstract) här!

Novellistiskt

Under det senaste året har mitt läsande av skönlitteratur gått ned i kvantitet på ett sätt som stört mig; detta har varit den tråkiga följden av överarbete och stressproblem, som ju inte har något lysande inflytande på lugnet och koncentrationsförmågan. Men nu håller mitt belletristiska läsande på att ta en vändning åt det bättre, och det har skett på ett kanske något oväntat sätt – det har nämligen kommit hand i hand med mina studier i medelegyptiska (den klassiska formen av antik egyptiska) samt japanska. Jag har på sistone i original läst mig igenom dels den medelegyptiska litterära novellpärlan "Berättelsen om den skeppsbrutne sjömannen" och dels en novell av Natsume Sôseki. Förutom den rent språkliga träningen – och övningen i hieroglyf- och kanjikunskap – har detta kastat mig (eller kanske nästan "lurat tillbaka mig") in i den kanoniska världslitteraturen, med de skönhetsupplevelser detta innebär. Det känns väldigt bra. Jag stretar vidare – dels med den berömdaste medelegyptiska berättelsen av alla, den om Sinuhe, och dels med nästa Sôseki-novell. Framåt, framåt!

Mdt kmt

Relationen mellan fornegyptiska och de semitiska språken är en svår nöt. De är släkt med varandra (båda är grenar av den afroasiatiska språkfamiljen, vilket syns tydligt på pronomensystem och mycket annat), men släktskapen är avlägsen och komplicerad. Att etablera regelbundna ljudlagar mellan dem har visat sig besvärligt, och det finns idag två konkurrerande skolor kring vilken uppsättning lagar som gäller. Den äldre skolan tänker sig att konsonantljuden motsvarar varandra ganska väl i sin utveckling mellan egyptiska och semitiska språk, medan den nya skolan, som går tillbaka på traditionen från Otto Rössler, postulerar mycket radikala förändringar i egyptiskan, där man t.ex. menar att det etymologiska *d-ljudet blivit ett ʿayin (en faryngal frikativ) på egyptiska. Problemet är att dessa två skolor till stor del är omöjliga att förena (fast det finns de som försöker, t.ex. genom att tänka sig tidig dialektsplittring i egyptiskan, med olika ljudlagar i de olika dialekterna). En annan svårighet skapas av att egyptiska och semitiska språk friskt lånade ord från varandra, så att det är mycket svårt att skilja geniuna ärvda släktskaper från senare lån. Som en forskarbekant sade till mig en gång om frågan: det som ser ut som besläktade ord är lån, och de ord som faktiskt är besläktade ser inte alltid besläktade ut.

Kul, sådant!

Vilket Set

En av de mest centrala gestalterna i den fornegyptiska religionen var guden Set (som ses på bilden ovan). Hans domäner var öknen och det oordnade landet, men i tidigare former av religionen sågs han ändå som en "good guy" - det var först senare han demoniserades ganska kraftigt (vilket bland annat framhävdes i myten om hans konflikt med Osiris). Dessutom identifierades han inte så sällan med den nordvästsemitiske Baal, något som gör honom intressant för mina studier.

Vad vi skall tala om här är Sets namn - och i synnerhet dess uttal. Namnformen vi använder är ganska sen; den kommer från den grekiska återgivningen Sēth, en variant av koptiskans Sēt. I klassisk egyptiska förekommer namnet i ett antal olika varianter: några av de vanligare är Śtš, Stš, Śtẖ, Sty, Śtḫ och Śwtḫ .

Eftersom fornegyptiskan inte markerar vokaler i skriften blir det svårt att bara utifrån dessa varianter avgöra hur namnet uttalades i klassisk tid. Som synes ovan varierar namnet ganska ordentligt även i sitt konsonantskelett: ofta (men inte alltid) har det något slags h-ljud i slutet. Detta är ibland ḫ, som uttalades ungefär som ett tyskt ach-ljud. Men ibland är det istället ẖ, vars uttal är ganska osäkert: troligen uttalades det h-et längre fram i munnen, kanske ungefär som tyskans ich-ljud. Och i vissa fall övergick h-ljudet till ett š, som i engelska ship - och ibland föll det uppenbarligen bort helt (som i vår form Set).

Men hur var det nu med vokalerna? Vi vet alltså att man i grekisk tid hörde en ē-vokal, men detta är troligen inte det "ursprungliga" uttalet. Det vet vi därför att namnet finns transkriberat till akkadisk kilskrift - som återger vokaler. Då dyker namnet upp som Šutaḫ. Vi vet dessutom från andra håll att den klassiska medelegyptiskans u i senare tid skiftades till ett ē. Detta är en allmän ljudlag, som gör att det egyptiska ordet för "sanning" (det ord som i dagligt tal brukar återges "maat") på koptiska blir mēe fast vi genom antika transkriptioner vet att det i klassisk tid uttalades något i stil med muʔʕa(t).

Alltså brukar man anta ett u i guden Sets namn, vilket också passar väl med stavningsvarianten Śwtḫ . Ett sannolikt klassiskt uttal är alltså *Śutaẖ eller *Śutaḫ, alltså vad vi med "vanliga bokstäver" skulle återge ungefär som Sutach.

Och tvärtemot vad vissa skulle kunna tro är dyrkan av denne gud alls inte helt död. Se till exempel här!

Hebreiska och farao

Det är roligt att undervisa i bibelhebreiska (särskilt när man slipper svimfärdighet och feber, som ansatte mig förra veckan). Idag fick jag till och med göra en utvikning om ordet par'ô ("farao"), och dess bakgrund som ett låneord från egyptiskans pr '3 ("stort hus"), som efterhand kom att bli en benämning på den egyptiske konungen. Att låna ord gick som bekant bra i antiken också. Så här ser tecknen ut på egyptiska (det första är pr, "hus", och det andra är '3, "stor"):

Afroasiatiska utrikiskheter

Fornegyptiskan, det gamla hieroglyfspråket, representerar en gren av den språkfamilj som kallas afroasiatisk. Den afroasiatiska familjen har sex sådana kända avdelningar: semitiska språk, egyptiska, berberspråk, tchadspråk, kushitiska språk och omotiska språk (den sista av dessa grupper är ganska omstridd - är det en egen undergrupp, hör den ens dit överhuvudtaget?)

Dessa sex grenar är ganska avlägsna från varandra, mer så än de olika indoeuropeiska grenarna (som keltiska, germanska, italiska, grekiska etc.). Men ädnå kan man se släktskapen mellan den semitiska hebreiskans ord för jag, 'anôkhî, och den egyptiska motsvarigeten jnk (vilket den senare egyptiska språkformen koptiska vokaliserar som anok).

Men ibland är kopplingarna mer esoteriska. Det beror på att ljudlagarna som skiljer de olika grenarna åt är ganska "vilda". Ett exempel på detta är ordet för att "tala ett främmande språk". På hebreiska heter denna rot la‘az, med konsonantskelettet l-‘-z, där det andra tecknet betecknar en tonande faryngal frikativ, alltså det lite bräkande ljud som ofta förekommer på arabiska och kallas ‘ayin. På arabiska har vi verbet laghaza, "att tala gåtfullt", som är avlett av samma ord.

På egyptiska är motsvarande ord ȝ‘‘ ("tala utrikiska"). Det första tecknet, ȝ, betecknar ett ljud som i sen egyptiska tycks ha uttalas som en glottisklusil (en vokalansats). Och sedan har vi inte en utan två ex. av halsljudet ‘ayin. Ordet ser ju helt annorlunda ut än det semitiska la‘az.

Men troligen är det samma nedärvda afroasiatiska ord i båda fallen, men egyptiskans ljudlagar har massakrerat ordet ganska ordentligt. På egyptiska omvandlades många tonande ljud uttalade vid tandvallen (t.ex. d och z) till strupljudet ‘ayin, vilket i sig verkar märkligt - men gör att vi får två ex. av bokstaven, som vi ser i det egyptiska ordet. Och sedan tycks det som om glottisstöten ȝ från början haft ett annat uttal. Det visar sig nämligen att den på många ställen faktiskt motsvarar semitiska r eller l, vilket tyder på att det i äldsta tid var ett hals-r eller liknande (som sedan mjukades upp). Och så har vi kopplat ihop de två orden. Ljudlagar kastar ord långt från varandra!