Mdt kmt

Relationen mellan fornegyptiska och de semitiska språken är en svår nöt. De är släkt med varandra (båda är grenar av den afroasiatiska språkfamiljen, vilket syns tydligt på pronomensystem och mycket annat), men släktskapen är avlägsen och komplicerad. Att etablera regelbundna ljudlagar mellan dem har visat sig besvärligt, och det finns idag två konkurrerande skolor kring vilken uppsättning lagar som gäller. Den äldre skolan tänker sig att konsonantljuden motsvarar varandra ganska väl i sin utveckling mellan egyptiska och semitiska språk, medan den nya skolan, som går tillbaka på traditionen från Otto Rössler, postulerar mycket radikala förändringar i egyptiskan, där man t.ex. menar att det etymologiska *d-ljudet blivit ett ʿayin (en faryngal frikativ) på egyptiska. Problemet är att dessa två skolor till stor del är omöjliga att förena (fast det finns de som försöker, t.ex. genom att tänka sig tidig dialektsplittring i egyptiskan, med olika ljudlagar i de olika dialekterna). En annan svårighet skapas av att egyptiska och semitiska språk friskt lånade ord från varandra, så att det är mycket svårt att skilja geniuna ärvda släktskaper från senare lån. Som en forskarbekant sade till mig en gång om frågan: det som ser ut som besläktade ord är lån, och de ord som faktiskt är besläktade ser inte alltid besläktade ut.

Kul, sådant!

Afroasiatiska utrikiskheter

Fornegyptiskan, det gamla hieroglyfspråket, representerar en gren av den språkfamilj som kallas afroasiatisk. Den afroasiatiska familjen har sex sådana kända avdelningar: semitiska språk, egyptiska, berberspråk, tchadspråk, kushitiska språk och omotiska språk (den sista av dessa grupper är ganska omstridd - är det en egen undergrupp, hör den ens dit överhuvudtaget?)

Dessa sex grenar är ganska avlägsna från varandra, mer så än de olika indoeuropeiska grenarna (som keltiska, germanska, italiska, grekiska etc.). Men ädnå kan man se släktskapen mellan den semitiska hebreiskans ord för jag, 'anôkhî, och den egyptiska motsvarigeten jnk (vilket den senare egyptiska språkformen koptiska vokaliserar som anok).

Men ibland är kopplingarna mer esoteriska. Det beror på att ljudlagarna som skiljer de olika grenarna åt är ganska "vilda". Ett exempel på detta är ordet för att "tala ett främmande språk". På hebreiska heter denna rot la‘az, med konsonantskelettet l-‘-z, där det andra tecknet betecknar en tonande faryngal frikativ, alltså det lite bräkande ljud som ofta förekommer på arabiska och kallas ‘ayin. På arabiska har vi verbet laghaza, "att tala gåtfullt", som är avlett av samma ord.

På egyptiska är motsvarande ord ȝ‘‘ ("tala utrikiska"). Det första tecknet, ȝ, betecknar ett ljud som i sen egyptiska tycks ha uttalas som en glottisklusil (en vokalansats). Och sedan har vi inte en utan två ex. av halsljudet ‘ayin. Ordet ser ju helt annorlunda ut än det semitiska la‘az.

Men troligen är det samma nedärvda afroasiatiska ord i båda fallen, men egyptiskans ljudlagar har massakrerat ordet ganska ordentligt. På egyptiska omvandlades många tonande ljud uttalade vid tandvallen (t.ex. d och z) till strupljudet ‘ayin, vilket i sig verkar märkligt - men gör att vi får två ex. av bokstaven, som vi ser i det egyptiska ordet. Och sedan tycks det som om glottisstöten ȝ från början haft ett annat uttal. Det visar sig nämligen att den på många ställen faktiskt motsvarar semitiska r eller l, vilket tyder på att det i äldsta tid var ett hals-r eller liknande (som sedan mjukades upp). Och så har vi kopplat ihop de två orden. Ljudlagar kastar ord långt från varandra!

Indoeuropeiskt nätsläpp!

Nätbokhandlarna är tidiga som vanligt! Min bok om indoeuropeiska språk, Ett träd med vida grenar, är nu tillgänglig från både Adlibris och Bokus (mycket snart torde den väl finnas i den fysiska handeln också). I boken kan man läsa om hur hettitiskans huhhas och latinets avus (båda med betydelsen "farfar/morfar") egentligen hänger ihop, om vad hästens tämjande har med språkhistoria att göra och om den protoindoeuropeiske himmelsguden *Dyêus (och hur vi kan känna till hans namn, trots att dyrkarna inte kunde skriva) - och mycket annat. Kort sagt: en bok som berättar om vår språkfamilj och dess historia, och om hur forskningen kunnat rekonstruera ungefär hur den familjens "förmoderspråk" lät för kanske 5000-6000 år sedan!

Mer värme

Eftersom det blivit viss diskussion kring mitt blogginlägg om ordet "varm" kommer här en liten uppföljning.
Den etymologi jag gav till "varm" (protoindoeuropeiska *gwhermo-/*gwhormo-) är vanligt förekommande, företrädd av bland annat forskare som Beekes, Bjorvand/Lindeman och Mallory/Adams. Denna PIE-rot (*gwher-) är utan tvekan grunden till latinets "formus", grekiskans "thermos" och sanskrit "gharma-" - frågan är om också germanska "varm" hör dit. Denna fråga har att göra med de invecklade problemen kring hur det protoindoeuropeiska fonemet *gwh återspeglas i germanska språk, vilket är ett komplicerat ämne. Ett argument mot etymologin är de fall där det möjligen ser ut som om ett initialt *gwh- på germanska ger b-. Det kändaste exemplet på *gwh- som b är den tänkta etymologin "bane" från o-stadiet av PIE *gwhen-, "döda" (skt. han-, hettitiska kuen- etc.). Idén om b- går tillbaka till en studie av Seebold, och tanken har accepterats av vissa och avvisats av andra. Om man ser utvecklingen *gwh>w som osannolik får man istället härleda "varm" från roten *wer-, som i hettitiskans warnu-, "att bränna" (för övrigt vill vissa, t.ex. Watkins, också förra "bränna" till roten *gwher- men utelämna "varm"). Det finns också de som försöker förena förslagen: Lehman tänker sig att avledningar av rötterna *wer- och *gwher- smälte samman i germanskan och påverkade varandra.