Josef på SCAS!

Gör åter lite reklam för det faktum att jag om en vecka - på tisdag 20/11 klockan 11:15 - håller ett anförande med efterföljande diskussion på Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala (den s.k. Thunbergssalen på Linneanum i Botaniska trädgården), under titeln:

El(ohim) says: May he live! - Northwest Semitic Poetics and Egyptian Influences in the Biblical Story of Joseph. 

Det blir fornnordvästsemitiska litterära formler, ugaritiska paralleller och till och med lite egyptiska på ett hörn. Alla intresserade välkomna!

Man kan läsa mer om evenemanget (inklusive ett abstract) här!

Föredrag å SCAS

Lite reklam:


Den 20e november klockan 11:15 kommer jag att hålla ett föredrag med efterföljande diskussion (det som här kallas "seminarium", fast mer liknar ett en föreläsning) på Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala under rubriken:


"El(ohim) says: May he live! - Northwest Semitic Poetics and Egyptian Influences in the Biblical Story of Joseph".


Kom gärna och lyssna!

Novellistiskt

Under det senaste året har mitt läsande av skönlitteratur gått ned i kvantitet på ett sätt som stört mig; detta har varit den tråkiga följden av överarbete och stressproblem, som ju inte har något lysande inflytande på lugnet och koncentrationsförmågan. Men nu håller mitt belletristiska läsande på att ta en vändning åt det bättre, och det har skett på ett kanske något oväntat sätt – det har nämligen kommit hand i hand med mina studier i medelegyptiska (den klassiska formen av antik egyptiska) samt japanska. Jag har på sistone i original läst mig igenom dels den medelegyptiska litterära novellpärlan "Berättelsen om den skeppsbrutne sjömannen" och dels en novell av Natsume Sôseki. Förutom den rent språkliga träningen – och övningen i hieroglyf- och kanjikunskap – har detta kastat mig (eller kanske nästan "lurat tillbaka mig") in i den kanoniska världslitteraturen, med de skönhetsupplevelser detta innebär. Det känns väldigt bra. Jag stretar vidare – dels med den berömdaste medelegyptiska berättelsen av alla, den om Sinuhe, och dels med nästa Sôseki-novell. Framåt, framåt!

Mdt kmt

Relationen mellan fornegyptiska och de semitiska språken är en svår nöt. De är släkt med varandra (båda är grenar av den afroasiatiska språkfamiljen, vilket syns tydligt på pronomensystem och mycket annat), men släktskapen är avlägsen och komplicerad. Att etablera regelbundna ljudlagar mellan dem har visat sig besvärligt, och det finns idag två konkurrerande skolor kring vilken uppsättning lagar som gäller. Den äldre skolan tänker sig att konsonantljuden motsvarar varandra ganska väl i sin utveckling mellan egyptiska och semitiska språk, medan den nya skolan, som går tillbaka på traditionen från Otto Rössler, postulerar mycket radikala förändringar i egyptiskan, där man t.ex. menar att det etymologiska *d-ljudet blivit ett ʿayin (en faryngal frikativ) på egyptiska. Problemet är att dessa två skolor till stor del är omöjliga att förena (fast det finns de som försöker, t.ex. genom att tänka sig tidig dialektsplittring i egyptiskan, med olika ljudlagar i de olika dialekterna). En annan svårighet skapas av att egyptiska och semitiska språk friskt lånade ord från varandra, så att det är mycket svårt att skilja geniuna ärvda släktskaper från senare lån. Som en forskarbekant sade till mig en gång om frågan: det som ser ut som besläktade ord är lån, och de ord som faktiskt är besläktade ser inte alltid besläktade ut.

Kul, sådant!

Den Dolde

Några vackra rader ur de s.k. Leiden-hymnerna till den egyptiske guden Amon, som beskriver honom som den dolda, bakomliggande och transcendenta verkligheten bakom gudarnas mångfald - här i ett slags gudomlig trefald tillsammans med gudarna Ptaḥ och Rēʿ:

Ḫmtw pw nṯrw nbw
jmn rꜥ ptḥ nn snnw.sn
jmn rn.f m jmn
ntf rꜥ m ḥr ḏt.f ptḥ

"Tre är alla gudar -
Amon, Rēʿ och Ptaḥ, utan någon annan like.
Hans namn är dolt i Amon,
han är Rēʿ som ansikte, hans kropp är Ptaḥ."

(p. Leiden I 350, kap. 300, 4, raderna 21-22)

... en vacker och poetisk framställning av det faktum att de moderna kategorierna "polyteism" och "monoteism" inte alltid fångar äldre tiders (eller för den delen nutida) religiösa föreställningar. Till saken - och fyndigheten - hör också att namnet på guden Amon (jmn) i sig betyder något i stil med "dold" och att begreppet "namn" här också har klangen av "identitet, väsen", så att den tredje versraden ovan egentligen innebär ungefär "Hans väsen är Dolt i den Dolde". Amon sågs nämligen ofta just som den mest dolde, den mest omanifesterade av gudarna. En vacker text, som om man känner sig lite vilt spekulativ kan tänkas förebåda tankar man finner i Corpus Hermeticums femte traktat, där det sägs att Gud är omanifesterad och dold "men ändå helt uppenbar", liksom Amon är dold men ändå identifieras med solguden. Idéer om en reception av Amons "doldhet" i Corpus Hermeticum kan man för övrigt finna i den här avhandlingen av Thomas McAllister Scott.

En lustighet skedde förresten när jag citerade ovanstående fornegyptiska textbit på Twitter och Facebook. Båda dessa instanser trodde nämligen att ordet snnw.sn (ordagrant "deras andre", det jag ovan översatt med "någon annan like") var en internetadress, rimligen i Senegal (som har topdomänen .sn). Jag måste tyvärr meddela att internettopdomäner inte var uppfunna när Leiden-hymnerna till Amon skrevs.

Vinnare och SFB-jubileumssignering!

I språktävlingen kom rätta svar (namnen är akkadiska transkriptioner av fornegyptiska) från både Peter och Staffan Betnér! Hurra för dem - må de yvas över sin bildning! (Det är förresten bara en av dem som heter Betnér, så vitt jag förstår - det blir en lustig dubbeltydighet i "Peter och Staffan Betnér"...)


För övrigt kan jag annonsera att jag på fredag 26/10 klockan 16-17 åter signerar Serafers drömmar å Science fiction-bokhandeln i Malmö (Storgatan 41). Det hela sker som del av firandet av malmöbutikens femårsjubileum - stort grattis till denna gåva åt det sydsvenska kulturlivet! Kom gärna förbi och skaffa en signerad barockpunkroman ... eller prata lite!

Ozymandias

Sitter just och läser Moores och Gibbons klassiska serieroman Watchmen, sannerligen en studie i obehagliga existenser (när "hjätarna" är figurer som Rorschach vet man att man är ute på djupt vatten). Måste också säga att jag uppskattade filmversionen mycket - väldgt estetiskt tilltalande. Fast serieoriginalet är faktiskt ännu mörkare, på något sätt.

Roligt är att en av figurerna (som visar sig vara mycket viktig för historien) bär namnet Ozymandias. Detta namn, som användes som namn på dikter av både Percy Bysshe Shelley och Horace Smith (Shelleys dikt innehåller de underbara orden Look on my works, ye mighty, and despair!) har en mycket antik bakgrund. Namnet är en (ganska "bungled") grekisk transkription av första halvan av Ramses II:s tronnamn wsr-m3‘t-r‘ stp-n-r‘ (oftast konventionellt uttalat Usermaatre Setepenre - betydelsen är ungefär "Res sanning är stark: [eller Re är stark i sanning], utvald av Re"). wsr-m3‘t-r‘ har alltså (med tillägg av en grekiska nominativändelse -as) blivit Ozymandias - och kopplingen till Ramses II tas också upp av Moore i Watchmen. Look upon his works, ye mighty ...

Sehetepibre

Jag gillar det egyptiska kunganamnet sḥtp-jb-rʿ (idag ofta utläst Sehetepibre, även om det knappast uttalades så i antiken). Namnet hörde till konung Amenemhet I:s titulatur. Det första ordet (sḥtp) är en kausativbildning av verbroten ḥtp (som i alla namnen på "-hotep"), som betyder "vara tillfreds, vara nöjd", vilket gör att sḥtp betyder "göra nöjd" eller "den som gör nöjd". Kausativprefixet s- har egyptiskan gemensamt med många semitiska språk, som t.ex. ugaritiska och akkadiska (som båda har š-). Detta är ett arv från egyptiskans och de semitiska språkens gemensamma afroasiatiska bakgrund.

Ordet jb (som antagligen uttalades jib) betyder "hjärta" och är troligen släkt med hebreiskans lev och akkadiskans libbu (båda just "hjärta").

Till sist har vi så ordet rʿ eller rʿw, dvs. "sol" eller "solguden Re". Detta ord uttalades i ålderdomlig egyptiska troligen som riʿuw eller liknande, sedan reʿa, reʿə eller riʿə, och till sist på koptiska som rê, det uttal av ordet vi ofta tilämpar idag. Ett rekonstruerat ur- eller protoegyptiskt uttal av ordet som föreslogs av F. Kamerzell 1991 är *Lidaw (med l som ett äldre uttal av r - och man vet idag att egyptiskans ʿayin-ljud etymologiskt ofta kommer just från *d). Thomas Schneider framkastar i en artikel från 1997 att ordet etymologiskt kan hänga samman med arabiskans ladhaʿa ("att bränna").

Sammanlagt blir namnets betydelse "Han som gör Res hjärta nöjt". Rätt poetiskt, nicht?

4400 sanddyner

Som troget 4400-fan kan jag naturligtvis inte låta bli att läsa de två avslutande böckerna, som skall föra historien till sin slutpunkt i stället för den femte säsong som tyvärr (%¤&!grrr!/#%&#!!!!) blev inställd. Den första av böckerna, Welcome to Promise City, har redan kommit ut, och den avslutande, Promises Broken, är utlovad att dimpa ned under hösten. Den förra har jag redan slukat, och fast det knappast rör sig om hög litteratur måste jag säga att den fortsätter i tv-seriens stil på ett riktigt bra sätt. Och, vilket egentligen är anledningen till att jag tar upp det på bloggen, så visar författaren på att han kan sina "klassiska" referenser, när det om figuren Marco sägs att "his mouth felt as dry as Arrakis". Jag smälter när jag hör sådant.

För övrigt är just den serie detta citat syftar på (Herberts Dune-böcker) fyllda till bredden av kvasisemitologiska namn. Vad sägs till exempel om Kwisatz Haderach, ordet för seriens messiasgestalt? Namnet skall betyda "förkortandet av vägen" och är egentligen bara en lite korrupt variant av det hebreiska uttrycket Qefitzat ha-Derekh, ett midrashiskt begrepp för vad vi idag skulle kalla teleportering. Många andra liknande referenser finns, och likaså till fenomen utanför det semitiska. Så talas det i några av böckerna om "the golden path", en egenartad metod för att rädda mänskligheten från utdöende (vilket bland annat innefattar att en av huvudpersonerna mer eller mindre förvandlar sig själv till en mask!). Denna "path" har också det fantasy-utrikiska namnet "Secher Nbiw", vilket mer eller mindre är direkt lånat från fornegyptiska, där det skulle betyda ungefär "den gyllene planen".

Afroasiatiska utrikiskheter

Fornegyptiskan, det gamla hieroglyfspråket, representerar en gren av den språkfamilj som kallas afroasiatisk. Den afroasiatiska familjen har sex sådana kända avdelningar: semitiska språk, egyptiska, berberspråk, tchadspråk, kushitiska språk och omotiska språk (den sista av dessa grupper är ganska omstridd - är det en egen undergrupp, hör den ens dit överhuvudtaget?)

Dessa sex grenar är ganska avlägsna från varandra, mer så än de olika indoeuropeiska grenarna (som keltiska, germanska, italiska, grekiska etc.). Men ädnå kan man se släktskapen mellan den semitiska hebreiskans ord för jag, 'anôkhî, och den egyptiska motsvarigeten jnk (vilket den senare egyptiska språkformen koptiska vokaliserar som anok).

Men ibland är kopplingarna mer esoteriska. Det beror på att ljudlagarna som skiljer de olika grenarna åt är ganska "vilda". Ett exempel på detta är ordet för att "tala ett främmande språk". På hebreiska heter denna rot la‘az, med konsonantskelettet l-‘-z, där det andra tecknet betecknar en tonande faryngal frikativ, alltså det lite bräkande ljud som ofta förekommer på arabiska och kallas ‘ayin. På arabiska har vi verbet laghaza, "att tala gåtfullt", som är avlett av samma ord.

På egyptiska är motsvarande ord ȝ‘‘ ("tala utrikiska"). Det första tecknet, ȝ, betecknar ett ljud som i sen egyptiska tycks ha uttalas som en glottisklusil (en vokalansats). Och sedan har vi inte en utan två ex. av halsljudet ‘ayin. Ordet ser ju helt annorlunda ut än det semitiska la‘az.

Men troligen är det samma nedärvda afroasiatiska ord i båda fallen, men egyptiskans ljudlagar har massakrerat ordet ganska ordentligt. På egyptiska omvandlades många tonande ljud uttalade vid tandvallen (t.ex. d och z) till strupljudet ‘ayin, vilket i sig verkar märkligt - men gör att vi får två ex. av bokstaven, som vi ser i det egyptiska ordet. Och sedan tycks det som om glottisstöten ȝ från början haft ett annat uttal. Det visar sig nämligen att den på många ställen faktiskt motsvarar semitiska r eller l, vilket tyder på att det i äldsta tid var ett hals-r eller liknande (som sedan mjukades upp). Och så har vi kopplat ihop de två orden. Ljudlagar kastar ord långt från varandra!

Soldyrkaropera

När vi talar om opera och gamla språk kan man ju inte låta bli att nämna Philip Glass' opus Akhnaten, som berättar om den excentriske och egenartat byggde egyptiske konungen och religiöse reformatorn med samma namn (eller Echnaton, Akhenaton, Akhenaten, även känd som Amenhotep IV). Operan sjungs delvis på fornegyptiska, lite klassisk hebreiska, akkadiska, samt moderna språk. Exempel på operan finns här och här (den senare dock med en av delarna med modernt språk).