Sehetepibre

Jag gillar det egyptiska kunganamnet sḥtp-jb-rʿ (idag ofta utläst Sehetepibre, även om det knappast uttalades så i antiken). Namnet hörde till konung Amenemhet I:s titulatur. Det första ordet (sḥtp) är en kausativbildning av verbroten ḥtp (som i alla namnen på "-hotep"), som betyder "vara tillfreds, vara nöjd", vilket gör att sḥtp betyder "göra nöjd" eller "den som gör nöjd". Kausativprefixet s- har egyptiskan gemensamt med många semitiska språk, som t.ex. ugaritiska och akkadiska (som båda har š-). Detta är ett arv från egyptiskans och de semitiska språkens gemensamma afroasiatiska bakgrund.

Ordet jb (som antagligen uttalades jib) betyder "hjärta" och är troligen släkt med hebreiskans lev och akkadiskans libbu (båda just "hjärta").

Till sist har vi så ordet rʿ eller rʿw, dvs. "sol" eller "solguden Re". Detta ord uttalades i ålderdomlig egyptiska troligen som riʿuw eller liknande, sedan reʿa, reʿə eller riʿə, och till sist på koptiska som rê, det uttal av ordet vi ofta tilämpar idag. Ett rekonstruerat ur- eller protoegyptiskt uttal av ordet som föreslogs av F. Kamerzell 1991 är *Lidaw (med l som ett äldre uttal av r - och man vet idag att egyptiskans ʿayin-ljud etymologiskt ofta kommer just från *d). Thomas Schneider framkastar i en artikel från 1997 att ordet etymologiskt kan hänga samman med arabiskans ladhaʿa ("att bränna").

Sammanlagt blir namnets betydelse "Han som gör Res hjärta nöjt". Rätt poetiskt, nicht?

Nordgermanska och afroasiatiska

Fick i dag hem det första exemplaret av den norska boken, och jag måste säga att det kändes mycket roligt - och smått overkligt - att se sin egen text i en liknande men ändå så annorlunda språkdräkt. Just när man läser text som man känner så väl (jag kan nog delar av den där boken utantill vid det här laget) märker man hur stor skillnaden faktiskt är mellan de olika nordgermanska språken. Och jag fylls av respekt inför översättaren, Lars Nygaard, som verkligen fått mig att låta som jag - fast i norsk version, så att säga.

Intressant var också att den norska utgåvan har ett större bokformat än den svenska. Det blir en annan känsla, på något sätt.

Sitter nu och använder nattlugnet till avhandlingsarbete: jag håller just på med en komparativ semitologisk exposé över verben ṣḥr, ḥr, ḥrr och šḥr , som alla har att göra med att "bränna" och liknande betydelser. Jag går till och med ut på den större afroasiatiska arenan litegrann och talar om den sannolika egyptiska släktingen dšr ("röd") och avledningen dšrt ("det röda landet", dvs. "öknen"). Jag försöker i dessa etymologier spåra möjliga kulturarv i beskrivningen av förbrännande hetta och dess kopplingar till död, sjukdom, feber etc. Jag gör helt enkelt något som liknar Watkins' indoeuropeiska mytlingvistik, fast med afroasiatiska språk och på en mycket mindre skala. Det hela skall bara bli en exkurs i avhandlingen, men jag tror mig faktiskt om att ha kommit fram till en del ganska träffande saker som har relevans för resten av boken. Det är inget helt vanligt grepp i exegetik och ugaritologi att göra den typen av breda jämförelser baserade på afroasiatiska etymologier, men jag hoppas att det hela skall bära frukt!

Afroasiatiska utrikiskheter

Fornegyptiskan, det gamla hieroglyfspråket, representerar en gren av den språkfamilj som kallas afroasiatisk. Den afroasiatiska familjen har sex sådana kända avdelningar: semitiska språk, egyptiska, berberspråk, tchadspråk, kushitiska språk och omotiska språk (den sista av dessa grupper är ganska omstridd - är det en egen undergrupp, hör den ens dit överhuvudtaget?)

Dessa sex grenar är ganska avlägsna från varandra, mer så än de olika indoeuropeiska grenarna (som keltiska, germanska, italiska, grekiska etc.). Men ädnå kan man se släktskapen mellan den semitiska hebreiskans ord för jag, 'anôkhî, och den egyptiska motsvarigeten jnk (vilket den senare egyptiska språkformen koptiska vokaliserar som anok).

Men ibland är kopplingarna mer esoteriska. Det beror på att ljudlagarna som skiljer de olika grenarna åt är ganska "vilda". Ett exempel på detta är ordet för att "tala ett främmande språk". På hebreiska heter denna rot la‘az, med konsonantskelettet l-‘-z, där det andra tecknet betecknar en tonande faryngal frikativ, alltså det lite bräkande ljud som ofta förekommer på arabiska och kallas ‘ayin. På arabiska har vi verbet laghaza, "att tala gåtfullt", som är avlett av samma ord.

På egyptiska är motsvarande ord ȝ‘‘ ("tala utrikiska"). Det första tecknet, ȝ, betecknar ett ljud som i sen egyptiska tycks ha uttalas som en glottisklusil (en vokalansats). Och sedan har vi inte en utan två ex. av halsljudet ‘ayin. Ordet ser ju helt annorlunda ut än det semitiska la‘az.

Men troligen är det samma nedärvda afroasiatiska ord i båda fallen, men egyptiskans ljudlagar har massakrerat ordet ganska ordentligt. På egyptiska omvandlades många tonande ljud uttalade vid tandvallen (t.ex. d och z) till strupljudet ‘ayin, vilket i sig verkar märkligt - men gör att vi får två ex. av bokstaven, som vi ser i det egyptiska ordet. Och sedan tycks det som om glottisstöten ȝ från början haft ett annat uttal. Det visar sig nämligen att den på många ställen faktiskt motsvarar semitiska r eller l, vilket tyder på att det i äldsta tid var ett hals-r eller liknande (som sedan mjukades upp). Och så har vi kopplat ihop de två orden. Ljudlagar kastar ord långt från varandra!