Eftersom det blivit viss diskussion kring mitt blogginlägg om ordet "varm" kommer här en liten uppföljning.
Den etymologi jag gav till "varm" (protoindoeuropeiska *gwhermo-/*gwhormo-) är vanligt förekommande, företrädd av bland annat forskare som Beekes, Bjorvand/Lindeman och Mallory/Adams. Denna PIE-rot (*gwher-) är utan tvekan grunden till latinets "formus", grekiskans "thermos" och sanskrit "gharma-" - frågan är om också germanska "varm" hör dit. Denna fråga har att göra med de invecklade problemen kring hur det protoindoeuropeiska fonemet *gwh återspeglas i germanska språk, vilket är ett komplicerat ämne. Ett argument mot etymologin är de fall där det möjligen ser ut som om ett initialt *gwh- på germanska ger b-. Det kändaste exemplet på *gwh- som b är den tänkta etymologin "bane" från o-stadiet av PIE *gwhen-, "döda" (skt. han-, hettitiska kuen- etc.). Idén om b- går tillbaka till en studie av Seebold, och tanken har accepterats av vissa och avvisats av andra. Om man ser utvecklingen *gwh>w som osannolik får man istället härleda "varm" från roten *wer-, som i hettitiskans warnu-, "att bränna" (för övrigt vill vissa, t.ex. Watkins, också förra "bränna" till roten *gwher- men utelämna "varm"). Det finns också de som försöker förena förslagen: Lehman tänker sig att avledningar av rötterna *wer- och *gwher- smälte samman i germanskan och påverkade varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar