Elamitiska personändelser

Elamitiska, språket i Elam i det som idag är Iran, var något helt egenartat. Inte var det släkt med indoeuropeiska eller afroasiatiska språk eller ens med sumeriska - det närmsta man har föreslagit är att det skulle ha att göra med de dravidiska språken i Indien, men det är ett mycket osäkert förslag. En av de saker som är så eget med elamitiskan är de faktum att man kunde böja substantiv i person, alltså "jag, konungen", "du, konungen" eller "han, konungen". Det rör sig alltså inte om ägarsuffix utan om identiteten på ordet självt. "Konung" hette sunki, men om det var konungen som talade om sig själv hette det sunkik. I andra person hette konungen sunkit och i tredje sunkir.Man brukar kalla dessa former "lokutiv", "allokutiv" och "delokutiv". Med ändelsen -me får man ett abstrakt substantiv: sunkime är alltså "konungadöme". Detta att personböja substantiv är extremt ovanligt. Det lär förekomma ett liknande system i khoisanspråket Nàmá, men annars tror jag att det är ganska unikt...