Identitetsutforskning

Noterar med ett snett leende att den här recensionen av State of Play, antologin om tvspelskultur som jag var med i för några år sedan, menar att jag i min artikel sysslar med "esoteric explorations of identity". Det är ju faktiskt rätt så väl funnet, faktiskt. Jag tycker verkligen att relationen mellan spelare och spelad i ett tvspel kan ha den sortens aspekter, något jag också tangerat här. I boken tar jag särskilt upp Final Fantasy X och Deadly Premonition som exempel; på senare år kan man ju inte låta bli att nämna Metal Gear Solid V - inte minst "true ending"-slutscenen (den vid spegeln, för dem som vet jag talar om), är så full av sådant att man nästan missar en del om man inte håller ögonen öppna. Ta en titt på den någon gång och notera alla växlingar, allt som händer i bakgrunden.

Vi är alla Venom Snake.

Orphan often 'Ophan.

Mit kära hustru spelar just nu om Final Fantasy XIII. Slutbossen i detta spel är en jättelik, övermänsklig varelse (en så kallad Fal'Cie) med det ståtliga namnet Orphan. I den engelskspråkiga versionen av spelet motiveras detta namn med att varelsen och dess gelikar övergivits av sin gudomlige skapare, som de därför medelst ganska brutala medel vill återkalla till världen. Alltså Orphan, "föräldralöst barn".

Men se, det är lite mer komplicerat än så. I den japanska originalutgåvan av spelet heter bossen Ôfan, vilket i och för sig definitivt kan transkriberas till engelska "Orphan" (eller snarare: som skulle kunna vara en japansk återgivning av det engelska ordet). Men här finns nog en andra undermening också, nämligen en referens till den hebreiska bibelns övernaturliga ʾôphānîm, "hjul" (i singularis ʾôphān), som Hesekiel ser i sin majestätiska tronvision i Hesekiel kapitel 1. Mycket riktigt ser Orphan - särskilt i den sista versionen man möter - ut som ett stort hjul. Final Fantasy-spelen är fulla med mer eller mindre välhanterad judeokristen symbolik, så de övervärldsliga "hjulen" är säkert vad som åsyftas här. Men att det också går att tolka som "Orphan" gör ju inte saken sämre. Är namnet hebreiska eller engelska?




Svar: ja.

Final Fantasy-humor

"Kefka hade inte heller så roligt."

My favorite idea for a t-shirt.

State of Play

Den här boken, redigerad av Linus Larsson och Daniel Goldberg, kommer i höst - och jag är med! Jag skriver om gammaltestamentliga och gnostiska texters påverkan på japanska tv-spel och funderar kring relationen mellan spelaren och den spelade utifrån en exeges av vissa sådana texter. Jag är gudbevars inte den förste som noterat sådan påverkan, men jag tror och hoppas att jag kunnat bidra med något nytt här, inte minst i en exeges av det gudomligt bra spelet Deadly Premonition. Och Final Fantasy, förstås. Och så skriver jag om det mööööööööööörka 90-talet och dess idéhistoria. Min artikel heter "The God in the Machine – Occultism, Demiurgic Theology and “Gnostic” Self-Knowledge in Japanese Video Games".

Chupon

Jag tycker det är kul att den obskyre Final Fantasy VI-figuren Chupon (han som alltid nyser så mycket) egentligen heter Typhon. Ännu en underbar japansk-engelsk transkriptionsmiss (japanskan har Tyupōn)!

Hjul

Julklappar är trevligt - fick diverse saker som verkligen säger något om vem jag är: en volym med japanskspråkiga noveller och språkliga analyser därav, den vackra boken "Ancient Languages of Europe" (som bl.a. innehåller Helmut Rix' intressanta, om än något idiosynkratiska, analys av etruskiskans struktur), Koehler-Baumgartners hebreiska lexikon i den nya vackra tvåvolymsutgåvan samt två japanska konsolrollspel (Lost Odyssey och Blue Dragon - man måste ju se vad Hironobu Sakaguchi hittat på efter att han lämnat Square-Enix och Final Fantasy-serien). Mycket lustigt är att Lost Odyssey innehåller en hel del devanâgari-skrift i bakgrunderna - men tyvärr panorerade kameran bort för snabbt för att jag skulle hinna läsa vad det stod. Man hoppas på mer!

Manusjobb

Ägnar mig idag åt avslutande manusarbete på min kommande essäsamling Orden och evigheten - tankar om språk, religion och humaniora samtidigt som jag lyssnar på japansk androgyn rockmusik. En trevlig kombination. Boken innehåller både det ena och det andra: bland teman som tas upp märks Bhartrharis språkfilosofi, japansk populärkultur, ugarito-hebreisk komparativ religionshistoria, diskussion av Gilgameshs breda öron och ett (hoppas jag) passionerat försvar både för klassisk humaniora och för fantasylitteraturen ur ett historiskt perspektiv. Och så lite Vergilius och Dan Andersson just for good measure.

Boken planeras utkomma i januari.

Blimp

Ett av de roligaste orden i det svenska (och engelska) språket är "blimp", alltså ett luftskepp utan skelett. Det låter så bisarrt när man säger det: "BLIIIIIIMP"!
Etymologin till ordet är osäker. En osäker (och antagligen felaktig) förklaring är att amerikanska militären skulle ha haft två sorters luftskepp: "Type A Rigid" och "Type B Limp" - "B Limp" -> "blimp". En annan variant på förklaring är att "blimp" skulle vara ett onomatopoetiskt ord skapat utifrån ljudet när man trycker med ett finger på den uppblåsta "ballongen". Därom tvista de lärde...

Och det finns ännu fler och konstiga varianter på förklaring. Och själv kan jag inte låta bli att grubbla på huruvida de i Final Fantasy-spelen så ofta förekommande luftskeppen är blimpar eller zeppelinare...

Men alltså, ärligt talat: blimp?

Orm... Zolom... whatever...

Dagens ämne blir japaniserad populärkulturell reception av fornnordisk mytologi. Det är ett lustigt faktum att modern japansk popkultur har en stor fetisch för fornnordisk mytologi. På många ställen i japansk manga- anime- och tvspelskultur finner man diverse egenartade asareferenser, oftast omtolkade till oigenkännlighet. Särskilt humoristiskt kan detta bli ifråga om namnformer, som kan bli lite märkliga på grund av japanskans och fornnordiskans mycket olika ljudsystem. Ofta är det när japanska återgivningar av nordiska ord och namn skall återföras till latinsk skrift som de verkliga missarna inträffar.

Ett känt exempel är mangaserien Oh, my goddess, där de tre nordiska nornorna Urd, Skuld och Verdandi lånat sina namn till titelns gudinnor. Men japanska skiljer varken på l/r eller b/v, vilket lett till att man i japansk media återger huvudfiguren Verdandi som Belldandy (!) när man vill vara "flashig" och skriva med latinsk skrift (det latinska alfabetet har en viss mediastatus i Japan). Ett ståtligt namn på en av nornorna har så kommit att låta som riktig bimbo.

Inte fullt lika bekant är en liknande fadäs i det geniala tvspelet Final Fantasy VII. Däri förekommer en stor och elak ormvarelse med det mystiska namnet "Midgar Zolom". Midgar är namnet på den jättelika stad där spelet börjar, men vad en "zolom" är för något har biologerna inte riktigt lyckats knäcka. Lösningen är naturligtvis en transkriptionsmiss: på japanska hette vidundret midogaruzuorumu, vilket helt enkelt var sättet att återge det nordiska Midgardsormr - det vill säga "Midgårdsormen". It all falls into place...