Är just nu mtt i arbetet att avsluta en artikel, som jag började skriva för tre år sedan. Det är ofta så där, att (i detta fallet vetenskapliga) texter måste få "ligga till sig" för att man skall se vad de faktiskt skall bli. Nu har texten varit "så gott som färdig" i några månader, men hela tiden kommer jag på nya fotnoter som borde in i framställningen. Jag har några ställen där jag refererar till fotnoter utanför själva huvudfotnotssiffrorna ("se också not 34" , ungefär), och i och med att antalet noter hela tiden växer måste jag gång på gång gå igenom och ändra de där alltefter som talet blir större och större. Vad som en gång var not 28 är nu not 32, så de där inre referenserna måste hela tiden flyttas fram, så att säga.
Men det är ju också rätt kul att se hur något ganska stort växer fram ur två olika idéer, som råkar funka väl tillsammans. En del forskare vill gärna skära sina verk i så små delar som möjligt, för att kunna få många publikationer av få idéer. Jag gillar att slå ihop saker - att se hur olika idéer kan belysa varandra och kanske bli en enda, bättre artikel än om de hade stått var för sig. Just i sådana "idémöten" skapas rätt mycket bra vetenskap, menar jag. Oväntade - men logisk hållbara - tankekorsningar, där undersökningar och idéer från olika delar av ens arbete får belysa varandra.
För övrigt läser jag mycket Birgitta Stenberg nu. Började med
Apelsinmannen, efter att ha sett om SVTs gamla tvserie från 1990 (ligger ute på Öppet arkiv). Serien var mycket bra, men det är anmärkningsvärt hur stora friheter de tagit sig med materialet. Funderar på att här skriva några tankar kring detta - och vem vem, kanske nämna
Crimson Echoes också (något helt annat än Birgitta Stenberg)! Läser nu
Mikael och poeten (Stenbergs första, från 1956) samt
Kärlek i Europa. Bra grejer.
