Jodå ...

Apropå dagens datum kan det vara värt att upprepa något ganska okontroversiellt och i religionsforskningskretsar så gott som helt oomstritt: det faktum att det en gång kring början av vår tideräkning levt en judisk apokalyptisk förkunnare vid namn Yēšûaʿ från Nasaret, en person som predikade sina idéer och sedan avrättades av det romerska styret i Palestina. Detta är inte på något sätt kontroversiellt inom forskningen. Faktum är att Jesu existens är bättre belagd i källorna än många andra antika personer vars historicitet inte ifrågasätts. Förutom i de bibliska evangelierna och breven finns tidiga omnämnanden (om än inte mycket mer) av honom hos Tacitus och (sannolikt) hos Flavius Josephus och Suetonius (i Divus Claudius). Idén att Jesu från Nasaret existens skulle vara helt mytologisk är i dagens forskning en ren fringe-position.

Vad man sedan kan säga rent konkret om denne Jesus från Nasaret är en helt annan sak. Men fanns gjorde han med till visshet gränsande sannolikhet. Och just det, god jul!

Fundering om arameiska

En sak jag funderat på idag är detta med arameiska. När man hör talas om arameiska idag är det inte sällan därför att en dialekt av språket (galileisk arameiska) var modersmål för Jesus från Nasaret ("Jesu eget språk", etc.). Jag har själv  nämnt det förhållandet i en av mina böcker. Men på ett sätt är kopplingen mindre ståtlig än den kan verka. Arameiskan var spridd över hela Främre Orienten, något som tog sin början redan under nyassyrisk och nybabylonisk tid. Att just Jesus talade arameiska är egentligen inte särskilt speciellt: visst gjorde han det, men det gjorde oerhört många andra också, i hela det vi idag kallar Mellanöstern.

Särskilt märkligt blir det när man idag hör sägas att de minoriteter från Främre Orienten som talar nyarameiska språk (assyrier/syrianer/kaldéer och andra) talar "Jesu eget språk". Det stämmer ju inte; arameiskan delades redan i antiken upp i dialekter som skilde sig tillräckligt åt för att räknas som olika språk, och de moderna arameiska språken är helt olika både från varandra och från antikens varianter. Det är som att säga att svenskar talar "Gorm den gamles språk" eller (kanske ännu mer träffande) "Hlewagastiz Holtijaz'" språk. Språk förändras och splittras med tiden, så enkelt är det.

Ett trespråkigt Iudaea

Åt språksituationen i Galiléen och Judéen kring början av vår tideräkning har mycket intresse ägnats, ofta på grund av den klassiska frågan om vilket språk Jesus från Nasaret talade. Många gillar att försöka föreställa sig hur det egentligen kan ha låtit, så att säga. Det svar man brukar få är att Jesus talade arameiska, och så långt är saken helt okontroversiell. Naturligtvis gjorde han det: det finns till och med citat insprängda i Nya testamentet som tycks vara traderade uttalanden han skall ha gjort på detta språk, transkriberade till grekiska bokstäver. De kändaste av dessa är nog talitha koum ("flicka, res dig!") och de berömda orden på korset, eli eli lama sabachthani ("min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig", i sig en arameisk återgivning av det hebreiska 'ēlî 'ēlî lamâ ʿazavtanî, från inledningen till Ps 22).

Man brukar ofta hävda att hebreiskan, det gamla israelitiska språket, började dö ut redan under den s.k. Babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr., då arameiskan började sprida sig som allmänspråk över hela Främre Orienten och dessutom talades utbrett i Babylon. Detta med spridningen är säkert helt sant, men det är inte alls lika klart att hebreiskan helt dog ut så tidigt. Sedan Segals epokgörande Grammar of Mishnaic Hebrew och andra verk har det börjat stå mer och mer klart att hebreiska (särskilt i den så kallade mishnaiska dialekten, som troligen var mer nordlig än den klassiska bibelhebreiskan) nog talades i vissa sammanhang ända in i det första århundradet av vår tideräkning. Detta antyds av de diskussioner (på hebreiska) som förs i Mishna, den första delen av den judiska lagkoden Talmud. Dessa samtal har karaktären av levande diskussioner som traderats, inte av mekaniskt skrivna texter på ett dött språk. Likaså har det visat sig att den judiske upprorsledaren Bar Kokhba under sitt uppror på 130-talet e.Kr. korresponderade på både hebreiska och arameiska, samt på grekiska, som i och med hellenismen spreds över hela östra medelhavsområdet. Detta visar att alla tre språken hade sina levande sfärer fortfarande vid denna tid, och att hebreiskan nog levde några hundra år till innan den blev ett helt lärt språk. Antagligen var arameiska och grekiska mer dagliga språk, medan hebreiskan mer reserverades för högtidligare tillfällen - men detta vet vi naturligtvis inte säkert. Man kan också notera att judarnas hebreiska och arameiska vid denna tid kraftigt påverkade varandra, och tidiga judiska texter har ofta en tendens att blanda de två ganska nära besläktade språken på ett ganska intressant sätt.

Denna förvirrande språksituation försöker jag och min far avbilda i vår äventyrsroman Poeten och cirkelmakaren - en antik skröna, som till stor del utspelar sig i Palestina år 37 f.Kr. När de judiska huvudpersonerna talar "vanligt" är det på arameiska (vilket "återges" som svenska - kunde Tolkien så kan väl vi!), men då och då går de över på hebreiska - och det var verkligen en rolig sak att få skriva litegrann på klassisk hebreiska, kan jag säga! I kontakterna med ickejudar dyker också lite grekiska upp här och där (även om kunskaperna i det språket inte alltid är helt perfekta hos bokens personer...). Här och där blir figurerna tvungna att översätta åt varandra.

Den antika världen var på många ställen mycket mångspråkig: om Bar Kokhba kunde tre språk, då kan man tycka att vi idag också borde ha tid för sådant, inte sant?