Mäktig rörelse

Jag har varit tystlåten här under lång tid, vilket har haft att göra med stora mängder arbete, samt en del irriterande sjuklighet. Nu är det dock bättre, och alltså tar jag tillfället i akt att även här annonsera något som är i antågande, nämligen min bok Ett hav i mäktig rörelse: om de semitiska språken. Som titeln antyder är den ett slags pendang till min bok om indoeuropeiska språk, Ett träd med vida grenar, och den är alltså menad som en populär introduktion till studiet av de semitiska språken, i synnerhet ur ett språkhistoriskt perspektiv. En del av mina egna idéer utgående från mitt pågående forskningsprojekt om nordvästsemitiskt poetiskt språk kommer också med på ett hörn. Boken kommer i slutet av maj, och man kan läsa mer om den här, på Norstedts' hemsida.

Här ser man det tjusiga omslaget:

Etiopiska gudsnamn

Gudsnamn är ett fascinerande ämne. I många religiösa traditioner görs en mycket stor poäng av att göra exegeser över benämningarna på det gudomliga, ofta ur språkmystiska perspektiv. I kabbalan är jonglerandet med de olika bokstäverna i YHWH-namnet något av det mest centrala av allt. Inom islam finns mängder av spekulation kring de många gudsbenämningarna. Det finns ju ofta mängder av olika gudsnamn att filosofera kring.

På semitiska språk brukar ordet för "gud" ofta vara avlett av roten '-w-l, som från början verkar ha betytt något i still med att "vara stark". Av den kommer arabiskans 'Allâh, hebreiskans 'El eller 'Elôhîm, arameiskans 'alâhâ eller 'elâhâ, akkadiskans ilum och ugaritiskans 'ilu. Alla dessa brukar vara det enklaste och mest grundläggande ordet för "gud".

Men på fornetiopiska (även känt som ge‘ez) är det ett helt annat uttryck som används, trots att språket är (syd)semitiskt. Det vanliga fornetiopiska ordet för "Gud" är 'Egzi'abhêr (med ett faryngalt h), ett ord som helt avviker från de övriga. Jag blev själv mycket förvirrad när jag såg det för första gången. Bakgrunden till ordet är en sammansättning: "landets herre" betyder det - och denna term har bit för bit blivit det vanliga ordet för "Gud". Ordet förekommer inte sällan i etiopiska namn, som i namnet på långdistanslöparen Gebre-egziabher Gebremariam (vilket ordagrant betyder "Guds-tjänare Marias-tjänare"!).

Fornetiopiska är skoj - bara det att de semitiska "emfatiska" konsonanterna där uttalas som glottala ejektiver är nog för att göra det intressant för mig. Och att Första Henoksboken är bevarad på det språket. Oj, nu blev jag nördig igen ...