Människans värdighet

Jag måste erkänna att franska aldrig varit mitt favoritspråk, men ibland kan det vara väldigt snyggt. Ett exempel har vi här, ett citat ur en text jag tycker mycket om - av Jean-Baptiste Willermoz (1730-1824), om människans natur (homme skall naturligtvis här förstås just i den allmänna betydelsen "människa" och inte specifikt "man"):


Homme !
Roi du monde !
chef-d’œuvre de la création lorsque Dieu l’anima de son souffle!
médite ta sublime destination.

Tout ce qui végète autour de toi, et n’a qu une vie animale, périt avec le temps, et est soumis à son empire: ton âme immortelle seule, émanée du sein de la Divinité, survit aux choses matérielles, et ne périra point. Voilà ton vrai titre de noblesse: sens vivement ton bonheur, mais sans orgueil ; il perdit ta race, et te replongerait dans l’abîme. Être dégradé ! malgré ta grandeur primitive et relative, qu’es—tu devant l’Éternel ? Adore le dans la poussière, et sépare avec soin ce principe céleste et indestructible des alliages étrangers ; cultive ton âme immortelle et perfectible, et rends-la susceptible d’être réunie à la source pure du bien, lorsqu’elle sera dégagée des vapeurs grossières de la matière. C’est ainsi que tu seras libre au milieu des fers ; heureux au sein même du malheur, inébranlable au plus fort des orages, et que tu mourras sans frayeur.*


Sådant får en onekligen att associera till en annan vacker formulering, nämligen frasen ur den hermetiska Asclepius-texten, som senare citerades av Pico della Mirandola i hans verk De hominis dignitate ("Om människans värdighet"):


Magnum, O Asclepi, miraculum est homo!


EDIT: Den franska texten hade några korrekturfel - nu fixade!

* Föredrar man en anglofon version finns hela den långa texten i översättning här (under punkt II.1).

Humaniora, Arvidsson och Pico

Stefan Arvidsson skriver bra och upplyftande om humanioras värde - läs här! Kul med en referens till ugaritiska, för övrigt!


Den enda punkt där jag och han har lite olika uppfattningar hittar man kanske inte helt oväntat i den motsättning han skisserar mellan humaniora och religionsutövning. Jag ser i det avseendet Pico della Mirandola och liknande renässanshumanister som förebilderna (och de var ju ingalunda ateister). Där Arvidsson skriver att humaniora har fiender hos "religiösa personer som redan vet att jorde­livet inte är vår sanna bestämmelse utan bara en prövning" skulle jag vilja svara att just humaniora är sådana personers största allierade, eftersom de humanistiska studierna visar ett sätt för den i materien förslavade anden att arbeta (i det lilla) på sin befrielse (ett ideal som onekligen ligger renässanshumanismen nära). Humaniora och andlig praktik är syskon, inte fiender. För att citera vad Pico, den störste av humanister, säger om människan:


Et si nulla creaturarum sorte contentus in unitatis centrum suae se receperit, unus cum Deo spiritus factus, in solitaria Patris caligine qui est super omnia constitutus omnibus antestabit.


"Och om [människan] inte är nöjd med något väsens lott och drar sig inåt mot sin enhets mitt blir hon som ande förenad med Gud och står över alla i Faderns ensamma mörker, Hans som är högre än alla ting."

Hermetiskt trishagion

För den som finner sådant intressant kan jag meddela att en artikel jag skrivit om reminiscenser av Jesaja 6:3 ("Helig, helig, helig ...") i den första hermetiska traktaten (Poimandres) nu publicerats online i den peer-reviewade tidskriften Greek, Roman and Byzantine Studies. Jag är inte den förste som tar upp temat, men jag använder det hela på ett mer speciellt sätt till lite papyrusbaserad textrekonstruktion och religionshistoria. Det hela finns att ladda ned som PDF här!

Hermes och Jesaja

Sitter just nu och arbetar med en artikel med arbetsnamnet Isaianic Prototypes for the Hermetic Trishagion in Poimandres ch. 31 – and Religio-Historical Support for an Old Conjecture. Man får hoppas att innehållet blir lika intelligent som titeln låter (OBS självironi). Det hela handlar alltså om bönen i slutet av Poimandres - en text som har en stor personlig betydelse för mig - och dess bakgrund i uttryck från Jesajas bok; jag arbetar här vidare utifrån idéer som framlagts av bl.a. Birger Pearson, och jag tror jag är en del intressanta saker på spåren. Själva texten är så vacker att jag inte kan låta bli att återge den nedan:

ἅγιος ὁ θεὸς καὶ πατὴρ τῶν ὅλων.
ἅγιος ὁ θεὸς, οὗ ἡ βουλὴ τελεῖται ἀπὸ τῶν ἰδίων δυνάμεων.
ἅγιος ὁ θέος, ὃς γνωσθῆναι βούλεται καὶ γινώσκεται τοῖς ἰδίοις.

ἅγιος εἶ, ὁ λόγῳ συστησάμενος τὰ ὄντα.
ἅγιος εἶ, οὗ πᾶσα φύσις εἰκὼν ἔφυ.
ἅγιος εἶ, ὃν ἡ φύσις οὐκ ἐμόρφωσεν.

ἅγιος εἶ, ὁ πάσης δυνάμεως ἰσχυρότερος.
ἅγιος εἶ, ὁ πάσης ὑπεροχῆς μείζων.
ἅγιος εἶ, ὁ κρείττων τῶν ἐπαίνων.

Vilket jag översätter således:

“Holy is God, and father of the All.
Holy is God, whose will is perfected by his own powers.
Holy is God, who wishes to be known and becomes known to his own.

Holy are you, who fashioned that which is through your logos.
Holy are you, of whom all nature has become an image.
Holy are you, whom nature did not form.

Holy are you, who are stronger than all power.
Holy are you, who are better than every eminence.
Holy are you, who are greater than [all] praises”

Sextio profetiska sidor

Ur en exegetikdoktorands liv, en liten läslista inför en hebreisk textkurs:

"Jes 1-12 19 s.
Joel 7 s.
Hes 1-3, 37-38 9 s.
Mal 6 s.
Hos 1-7, 13-14 11 s.
Sef 5 s.
Jona 3 s.

Summa 60 s."


Hesekiels tronvision kan man ju inte undgå att tentera, ej heller Jesaja kap. 6 med visionen av seraferna. Dessa ligger mig av olika skäl varmt om hjärtat. För övrigt har jag lite på kul påbörjat en artikel om påverkan från trishagion-ropet i Jes 6 ("Helig, helig, helig Herren Sebaot!", ropat av just dessa serafer) på slutbönen i den hermetiska traktaten Poimandres. Två av undertecknad högt älskade texter i samma artikel - can't be bad!

Orfisk hymn till Hermes

De orfiska hymnerna är en textsamling som ligger mig varmt om hjärtat. Dessa hexameterinvokationer av olika gudomligheter sattes samman på grekiska någon gång under senhellenism eller tidig romersk kejsartid, och de brukar ofta antas ha något att göra med den asketisk-mystiska orfikerrörelsen. Samlingen består av 87 hymner, och de har också haft ett viktigt efterliv i och med att till exempel renässanshermetikern Marsilio Ficino rekommenderade deras användning i planetdyrkan och astrologisk-magiska ritualer. Han översatte dem också till latin - en mycket vacker modern (fast till stilen renässansartad) tonsättning av hans tolkningar av de planetära gudomarnas hymner finns på skivan Secrets of the Heavens, som varmt rekommenderas.

Jag har roat mig själv med att åstadkomma en svensk översättning av en av dessa hymner, nämligen nummer 28, till Hermes. Textens rubrik stipulerar för övrigt att den skall reciteras till rökelse av olibanum (virak). Så stränga din fela och fatta din lur, som Thomas Wiehe skulle ha sagt, tänd rökelsen och mässa. Eller läs bara. Jag har översatt till svensk hexameter - de klassiska cesurerna saknas, men själva versmåttet är i alla fall rätt. Hållen till godo:

Hör mig Hermes, härold till Zeus och framfödd av Maia,
du med allsmäktigt hjärta, tävlans och dödligas herre,
vänlige härold av skiftande råd, som dödade Argos,
männens vän med bevingade skor, du som utsäger orden,
du som gläds åt tävlingar, listigt och falskt – som bär bandet,
du som är alltings tolk, som ger vinster, som löser bekymmer,
du som i dina händer bär fredens skuldfria vapen –
Korykos är ditt hem, Eriounios, talet ditt skiftar –
du som hjälper i arbete, vän i de dödligas trångmål,
tungans skrämmande vapen, det för människor högsta –
Hör mig nu när jag ber, och ge livets goda fulländning
i mina verk, i ordens skönheter och i mitt minne!

Utan färg

Dagens snyggaste grekiska fras kommer ur Corpus Hermeticum XIII (Om pånyttfödelsen). Texten beskriver hur mystagogen Hermes Trismegistos leder sin elev till den befriande, religiösa insikten. Läraren och eleven stiger ur sina kroppar och får efter ett antal olika övningsmoment sin gudsuppenbarelse. Mitt under sin mystika upplevelse uppbrister så Hermes:

Ouk kechrômatismai!

... vilket betyder "jag har ingen färg". Uttalandet kommer mitt i en lång utläggning om hur man i det upplysta tillståndet saknar, form, utsträckning etc. Men det som är så snyggt är just hur författaren använder det grekiska språket i det här fallet: kechrômatismai är perfekt mediopassivum första person singularis av verbet chrômatizô ("att färga"). Den grekiska perfektformen betecknar ett kvarstående resultat av en händelse i förfluten tid (eller i detta fall avsaknaden av det, eftersom satsen är negativ), och den mediala/passiva formen betecknar att subjektet är den som utsätts för handlingen, är intensivt inblandat i vad verbet beskriver eller så får verbet ett slags reflexiv betydelse. Alltså betyder formen något i stil med "jag har inte givits någon färg, och är därför fortfarande färglös". Lysande.