Människans värdighet

Jag måste erkänna att franska aldrig varit mitt favoritspråk, men ibland kan det vara väldigt snyggt. Ett exempel har vi här, ett citat ur en text jag tycker mycket om - av Jean-Baptiste Willermoz (1730-1824), om människans natur (homme skall naturligtvis här förstås just i den allmänna betydelsen "människa" och inte specifikt "man"):


Homme !
Roi du monde !
chef-d’œuvre de la création lorsque Dieu l’anima de son souffle!
médite ta sublime destination.

Tout ce qui végète autour de toi, et n’a qu une vie animale, périt avec le temps, et est soumis à son empire: ton âme immortelle seule, émanée du sein de la Divinité, survit aux choses matérielles, et ne périra point. Voilà ton vrai titre de noblesse: sens vivement ton bonheur, mais sans orgueil ; il perdit ta race, et te replongerait dans l’abîme. Être dégradé ! malgré ta grandeur primitive et relative, qu’es—tu devant l’Éternel ? Adore le dans la poussière, et sépare avec soin ce principe céleste et indestructible des alliages étrangers ; cultive ton âme immortelle et perfectible, et rends-la susceptible d’être réunie à la source pure du bien, lorsqu’elle sera dégagée des vapeurs grossières de la matière. C’est ainsi que tu seras libre au milieu des fers ; heureux au sein même du malheur, inébranlable au plus fort des orages, et que tu mourras sans frayeur.*


Sådant får en onekligen att associera till en annan vacker formulering, nämligen frasen ur den hermetiska Asclepius-texten, som senare citerades av Pico della Mirandola i hans verk De hominis dignitate ("Om människans värdighet"):


Magnum, O Asclepi, miraculum est homo!


EDIT: Den franska texten hade några korrekturfel - nu fixade!

* Föredrar man en anglofon version finns hela den långa texten i översättning här (under punkt II.1).

Humaniora, Arvidsson och Pico

Stefan Arvidsson skriver bra och upplyftande om humanioras värde - läs här! Kul med en referens till ugaritiska, för övrigt!


Den enda punkt där jag och han har lite olika uppfattningar hittar man kanske inte helt oväntat i den motsättning han skisserar mellan humaniora och religionsutövning. Jag ser i det avseendet Pico della Mirandola och liknande renässanshumanister som förebilderna (och de var ju ingalunda ateister). Där Arvidsson skriver att humaniora har fiender hos "religiösa personer som redan vet att jorde­livet inte är vår sanna bestämmelse utan bara en prövning" skulle jag vilja svara att just humaniora är sådana personers största allierade, eftersom de humanistiska studierna visar ett sätt för den i materien förslavade anden att arbeta (i det lilla) på sin befrielse (ett ideal som onekligen ligger renässanshumanismen nära). Humaniora och andlig praktik är syskon, inte fiender. För att citera vad Pico, den störste av humanister, säger om människan:


Et si nulla creaturarum sorte contentus in unitatis centrum suae se receperit, unus cum Deo spiritus factus, in solitaria Patris caligine qui est super omnia constitutus omnibus antestabit.


"Och om [människan] inte är nöjd med något väsens lott och drar sig inåt mot sin enhets mitt blir hon som ande förenad med Gud och står över alla i Faderns ensamma mörker, Hans som är högre än alla ting."