torsdag 20 augusti 2015

Om ordet "tro" och dess begränsade allmängiltighet



I ett tidigare blogginlägg skrev jag en längre drapa om sekularism och sekularitet, ett inlägg som gav upphov till trevliga vidare resonemang från min bloggkollega Tobias Harding. Det gamla inlägget handlade om hur jag som religiöst utövande också ser mig som sekularist, och i en inskjuten parentes påpekade jag att jag av olika skäl medvetet undviker ordet “troende” (just till förmån för “religiöst utövande” och liknande). I detta inlägg tänkte jag utvidga den tanken lite mer – det här är ju trots allt till stor (om än inte uteslutande) del en språkblogg, så denna fråga om ordbruk känns onekligen relevant.


I dagens Sverige är just “tro” ett ord som ofta används som referens till religiösa världssyner. “Tror du på Gud?” frågar man. ”Har du en gudstro?” frågar man likaså. “Tro och vetande” är en gammal slogan för vissa – en som ställer upp en dikotomi mellan det underförstått blinda religiösa förhållningssättet och det underbyggda ickereligiösa. Ordet ”tro” kopplas beroende på vem som använder det antingen till ett slags omotiverat troende på saker som man inte har skäl att tro på (Faith is belief in spite of, even perhaps because of, the lack of evidence, som Richard Dawkins uttryckte tanken) eller i mer positiv bemärkelse till en sorts orädd tillit, att vilja ”känna tro” och liknande.


Problemet med att använda begreppet ”tro” som en allmän fras för religiösa människors förhållande till sina världsbilder är att det är så oerhört starkt präglat av en specifik samling religiösa traditioner, nämligen reformatorisk kristendom. Det är omöjligt att inte höra Luthers ”tron allena” eka i uttrycket, tanken på den oreserverade tron och tilliten på det kristna evangeliet som frälsande. På grund av vårt lands religiösa historia reflekterar man kanske inte tillräckligt ofta om hur speciell den hållningen faktiskt är i ett världsperspektiv. Det finns ett gammalt talesätt om att man i fall man frågade en athenare från antiken om huruvida han/hon ”trodde” på Athena bara skulle få ett oförstående stirrande tillbaka, och detta illustrerar tydligt problemet med terminologin. Idén att just ”tro” är en så oerhört central del av religionens väsen är nämligen väldigt speciell för den religiösa tradition som dominerat Sverige under lång tid. Den är inte självklar.


För det första finns det gott om religioner som inte lägger särskilt stor vikt vid man tror utan snarare på ortopraxi, dvs. rituellt korrekt handlande (många former av hinduism, shintô, antik romersk religion etc.). Men även bland de religioner som har utbyggda idéer om vad man ”bör” tycka om Guds/gudars/verklighetens natur är ordet ”tro” ofta allt annat än lyckat, anser jag. Det kan nämligen (i alla fall av sina belackare) lätt fås att implicera ett slags substans- och evidenslöst antagande, en vag tilltro till något man inte känner (lite som det Dawkins driver med i det ovannämnda citatet). Det är säkert lätt att från ateistiskt håll tänka sig att religion alltid fungerar på det sättet – att man bara ”känner” och tror på något man inte har en aning om. Men denna bild av religion överensstämmer inte med verkligheten, i alla fall långt ifrån alltid. Det finns gott om religiösa traditioner som bygger sina världsåskådningar på intrikata filosofiska system och inte bara på instinktiva trossatser; naturligtvis kan de ofta ha ett eller annat axiomatiskt grundantagande i botten, men det gäller alla filosofiska system (att den materiella världen är verklig och iakttagbar är ju till exempel ett sådant – obevisbart – axiomatiskt påstående som många moderna ateister tar för självklart). Men ett givet religiöst system behöver inte alls vila helt eller ens i huvudsak på ”tro”. När den indiske religionsfilosofen Śaṅkara drev tesen om den absoluta idealistiska monismen gjorde han det knappast bara för att han vagt trodde på den och kände en stark känslorörelse utan därför att han genom stegvis filosofisk och exegetisk verksamhet kom fram till denna position. Naturligtvis skulle många avsvära sig en lös definition av "tro" som ett allmänt känslomässigt tyckande, men ett problem är att antireligiösa polemiker lätt kan läsa in en sådan idé i begreppet. Och som sagt, "tron" som frälsande är en idé som hör hemma i en mycket specifik idétradition och inte är allmängiltig som beskrivning av vad religion är.


Jag föredrar uttrycket ”försanthållande” när det handlar om vad religiösa människor tycker om världen och gud(ar). Man har en åsikt om hur världen och dess eventuella metafysiska substrat är beskaffat, förhoppningsvis efter visst övervägande. Men sådana – genomtänkta – försanthållanden kring världens (religiösa) natur behöver inte vara mer ”tro” än det ovannämnda påståendet att den materiella världen existerar oberoende av subjektet.




Själv anser jag att ”tro” i bästa fall kan vara ett förstadium till något viktigare, nämligen i första steget filosofisk deduktion … och i det andra, och ovanligare: gnôsis.

3 kommentarer:

Udda Boktips sa...

Jag läste just Gershom Scholems "Redemption Through Sin" om den judiska sekten Sabbatianer. Dessa ska ha utvecklat en form av "inverterad" gnosticism: å ena sidan finns en oåtkomlig skapargud och å andra sidan en gud över denna värld. Men eftersom skaparguden är tillgänglig för alla folk genom filosofiska resonemang ("en första orsak", "orörlig rörare") är det inte denna gud man bör dyrka utan istället den specifika guden över denna värld som man lär känna genom Torah och Talmud.
Alltså en gud som man inte behöver "tro" på utan kan resonera sig fram till, och en gud som man kan "tro" på.

fs sa...

mycket bra och användbart i mina diskussioner med proselytiserande ateister. själv ateist, tvivlar jag ingör desas självrättfärdighet!

fs sa...

mycket bra och användbart i mina diskussioner med proselytiserande ateister. själv ateist, tvivlar jag ingör desas självrättfärdighet!