Jag uppträder på Kulturnatten

På lördag, den 20:e september, är det den årliga och ärevördiga kulturnatten i Lund. Jag kommer då att medverka i den så kallade litteraturbaren på Grand Hotel på Bantorget (närmare bestämt i den så kallade Piratenfoajén). Medverkar gör också Evelina Bramstång, vinnare av Lilla Augustpriset. Värd för evenemanget är poet Niklas Törnlund. Det hela börjar klockan 18.00 - väl mött!

Lite vacker reklam för det hela i PDF-format kan man se här!

Gästboksfråga

Jag fick ett inlägg i min hemsidas gästbok, där en viss "Wulfahariaz" ställde en relevant fråga. Tyvärr glömde personen i fråga att skriva sin email i inlägget (olyckligtvis strejkar tekniken som skall hämta in mailadresserna man skriver i meddelanderutan, så man måste skriva ut dem "för hand", vilket jag försökt påpeka överst på gästbokssidan), och alltså kan jag inte svara till frågeställaren direkt. Alltså kommer svaret här.

Frågan gällde vad som menas när det i min bok om indoeuropeiska förekommer ett ljud som skrivs som ett versalt H (till skillnad från h:n med nedsänkta siffor efter, det vanliga sättet att skriva de så kallade laryngalerna). Svaret finns faktiskt i själva boken, på sidan 113: "ett stort H betecknar vilken som helst av de tre laryngalerna". Svårare än så är det inte - så hoppas att du läser detta, Wulfahariaz!

Expulit una duos

Jag är illa förkyld - I guess these things happen. Det får mig att tänka på en skojig dikt av Martialis, de elaka epigrammens mästare. Versmåttet är elegiskt distikon, det gamla versmåttet för intensiva känslor, kärlek, sorg och annat mäktigt, men Martialis använder det till helt andra saker:

Si memini, fuerant tibi quattuor, Aelia, dentes:
expulit una duos tussis et una duos.
iam secura potes totis tussire diebus:
nil istic quod agat tertia tussis habet.

Vilket i lite fri, ej versbunden översättning blir:

"Om jag minns rätt hade du fyra tänder, Aelia:
en hosta drev ut två, och en till de två andra.
Nu kan du utan problem hosta hela dagen lång:
den tredje hostan kan inte göra dig något illa."

Denna engelska version som jag hittade har definitivt sina poänger:
You used to have four chewers.
A cough left you with fewer.
Now you’re a carefree cougher.
No threat a cough can offer.


Jag hoppas att slippa Aelias öde...

Indoeuropeisk recension i SvD!

Den första recensionen av min indoeuropeiska bok har anlänt! Lars Lönnroth har en ytterst välvillig recension av Ett träd med vida grenar i dagens Svenska Dagblad. Läs här!

Tryggve Mettinger får pris

Min lärare och vän prof. em. Tryggve Mettinger har tilldelats Thuréuspriset på 175000 kronor av Kungliga Vetenskapssocieteten i Uppsala - många gratulationer till honom! Tryggves senaste vetenskapliga monografi är en religionshistorisk och narratolgisk studie av Edenberättelsen, som bland annat behandlar vishets- och odödlighetsmotiven i jämförelse med de akkadiska berättelserna om Gilgamesh och Adapa. The Eden Narrative heter boken.

Orm... Zolom... whatever...

Dagens ämne blir japaniserad populärkulturell reception av fornnordisk mytologi. Det är ett lustigt faktum att modern japansk popkultur har en stor fetisch för fornnordisk mytologi. På många ställen i japansk manga- anime- och tvspelskultur finner man diverse egenartade asareferenser, oftast omtolkade till oigenkännlighet. Särskilt humoristiskt kan detta bli ifråga om namnformer, som kan bli lite märkliga på grund av japanskans och fornnordiskans mycket olika ljudsystem. Ofta är det när japanska återgivningar av nordiska ord och namn skall återföras till latinsk skrift som de verkliga missarna inträffar.

Ett känt exempel är mangaserien Oh, my goddess, där de tre nordiska nornorna Urd, Skuld och Verdandi lånat sina namn till titelns gudinnor. Men japanska skiljer varken på l/r eller b/v, vilket lett till att man i japansk media återger huvudfiguren Verdandi som Belldandy (!) när man vill vara "flashig" och skriva med latinsk skrift (det latinska alfabetet har en viss mediastatus i Japan). Ett ståtligt namn på en av nornorna har så kommit att låta som riktig bimbo.

Inte fullt lika bekant är en liknande fadäs i det geniala tvspelet Final Fantasy VII. Däri förekommer en stor och elak ormvarelse med det mystiska namnet "Midgar Zolom". Midgar är namnet på den jättelika stad där spelet börjar, men vad en "zolom" är för något har biologerna inte riktigt lyckats knäcka. Lösningen är naturligtvis en transkriptionsmiss: på japanska hette vidundret midogaruzuorumu, vilket helt enkelt var sättet att återge det nordiska Midgardsormr - det vill säga "Midgårdsormen". It all falls into place...

Tamera

Och vad betyder egentligen det etruskiska ordet tamera? Är det en beteckning på något slags ämbete eller ett ord för ett rum? Båda dessa förslag finns - idén att det skulle röra sig om ett ämbete är äldre, medan den om ett "rum" föreslogs av forskare som Olzscha och Morandi. Denna fråga har central betydelse för innebörden i ett av de så kallade Pyrgi-bläcken, tre guldbleck med inskrifter på etruskiska och feniciska som bekriver hur en helgedom tillägnats den etruskiska gudinnan Uni (identifierade med den feniciska 'Ashtart). Där talas nämligen om munistas thuvas tameresca: betyder då detta (som jag tror) något i stil med "för denna plats, kammaren", eller är det en titel på den person som lät bygga helgedomen?

För övrigt hette byggherren Thefarie Velianas. Jag har just skickat in korret till en artikel i tidskriften Opuscula, där jag försöker analysera vad blecken säger om honom och hans roll i sitt samhälle. Man jobbar på.

Hurritologi

Uppe i beskrivningen av bloggen står det ju att jag någon gång då och då skriver något om hurritiska - men skam till sägandes har jag faktiskt inte gjort något inlägg alls om det ärevördiga språket än. Men det går ju att ändra på. Alltså kommer här några trevliga och bra ord om och på hurritiska. Språket talades framför allt i Syrien och norra Mesopotamien under andra årtusendet f.Kr. Det hade en ergativ satsstruktur, cirka tretton kasus och en vansinnigt komplicerad verbalmorfologi som fortfarande inte är helt förstådd. Den text som varit viktigast för förståelsen av språket är det så kallade "Mitanni-brevet", ett brev från konung Tusratta av Mitanni i Syrien till farao Amenhotep av Egypten. En annan viktig textsamling är det så kallade "Frigevelseeposet" (kirenzi på hurritiska), en litterär text bevarad från hettiterriket med parallelltext på hurritiska och hettitiska, som förutom sin vikt som källa till det hurritiska språket också är intressant på grund av att det innehåller ett antal små fabler som illustrerar "goda moraliska lärdomar" - ett slags hurritisk "Spara och Slösa" nästan...

Några ord på hurritiska för den som känner sig hugad:
attai - "fader"
ene - "gud"
ese - "jord"
fe - "du" (absolutiv)
havurni - "himmel"
isas - "jag" (i ergativ)
isten - "jag" (i absolutiv)
kad- - "säga"
kâzi - "bägare"
sên - "broder"
tan- - "göra"
tivê - "sak, ting"

Och så en liten exempelmening, just ur Mitanni-brevet:
undo-mân iya-llê-nîn tivê-na sû-a-lla-mân sên-iffu-s kâd-ôs-â-sse-na ûr-i-â-sse-na andi-lla-an êman-âmha tan-ôs-av.

Och bara för att visa hur lustigt invecklat språket är ger jag här en analys av orden var för sig:
"Men-nu som-de-ju sak-plural alla-i-de-men broder-min-ergativ säga-transitiv/dåtid-han-nominalisering-plural önska-transitiv-han-nominalisering-plural dessa-de-och tio-fallt göra-transitiv/dåtid-jag."

Alltså:
"Men nu: alla de saker som min broder har sagt och önskat har jag gjort tiofallt."

Skojigt språk, hurritiska.

And once more ... with feeling ... in Greek!

För dem som gillar grekiska kan jag förresten inte undanhålla den grekiska texten till den orfiska hymn jag översatte i det förra inlägget. Så här kommer den alltså (i transkription, utan accenter, vilka skapar tekniska problem):

Klythi meu, Hermeia, Dios angele, Maiados hyie,
pankrates êtor echôn, enagônie, koirane thnêtôn,
euphron, poikiloboule, diaktoros Argeiphonta,
ptênopedile, philandre, logou thnêtoisi prophêta,
gymnasin hos chaireis doliais t' apatais, strophiouche,
hermêneu pantôn, kerdempore, lysimerimne,
hos cheiressin echeis eirênes hoplon amaémphes,
Kôrykiôta, makar, eriounie, poikilomythe,
ergasiais eparôge, phile thnêtois en anankais,
glôssês deinon hoplon, to sebasmion anthrôpoisi -
Klythi meu euchomenou, biotou telos esthlon opazôn
ergasiêisi, logou charisin kai mnêmosynêisin.

En klassisk översättning till rimmad engelsk vers (jambisk pentameter) gjordes av Thomas Taylor på 1700-talet. Den har också ett visst schvung, om inte annat som tidsdokument:

Hermes, draw near, and to my pray'r incline,
angel of Jove, and Maia's son divine;
Studious of contests, ruler of mankind,
with heart almighty, and a prudent mind.
Celestial messenger, of various skill,
whose pow'rful arts could watchful Argus kill:
With winged feet, 'tis thine thro' air to course,
O friend of man, and prophet of discourse:
Great life-supporter, to rejoice is thine,
in arts gymnastic, and in fraud divine:
With pow'r endu'd all language to explain,
of care the loos'ner, and the source of gain.
Whose hand contains of blameless peace the rod,
Corucian, blessed, profitable God;
Of various speech, whose aid in works we find,
and in necessities to mortals kind:
Dire weapon of the tongue, which men revere,
be present, Hermes, and thy suppliant hear;
Assist my works, conclude my life with peace,
give graceful speech, and me memory's increase.

Orfisk hymn till Hermes

De orfiska hymnerna är en textsamling som ligger mig varmt om hjärtat. Dessa hexameterinvokationer av olika gudomligheter sattes samman på grekiska någon gång under senhellenism eller tidig romersk kejsartid, och de brukar ofta antas ha något att göra med den asketisk-mystiska orfikerrörelsen. Samlingen består av 87 hymner, och de har också haft ett viktigt efterliv i och med att till exempel renässanshermetikern Marsilio Ficino rekommenderade deras användning i planetdyrkan och astrologisk-magiska ritualer. Han översatte dem också till latin - en mycket vacker modern (fast till stilen renässansartad) tonsättning av hans tolkningar av de planetära gudomarnas hymner finns på skivan Secrets of the Heavens, som varmt rekommenderas.

Jag har roat mig själv med att åstadkomma en svensk översättning av en av dessa hymner, nämligen nummer 28, till Hermes. Textens rubrik stipulerar för övrigt att den skall reciteras till rökelse av olibanum (virak). Så stränga din fela och fatta din lur, som Thomas Wiehe skulle ha sagt, tänd rökelsen och mässa. Eller läs bara. Jag har översatt till svensk hexameter - de klassiska cesurerna saknas, men själva versmåttet är i alla fall rätt. Hållen till godo:

Hör mig Hermes, härold till Zeus och framfödd av Maia,
du med allsmäktigt hjärta, tävlans och dödligas herre,
vänlige härold av skiftande råd, som dödade Argos,
männens vän med bevingade skor, du som utsäger orden,
du som gläds åt tävlingar, listigt och falskt – som bär bandet,
du som är alltings tolk, som ger vinster, som löser bekymmer,
du som i dina händer bär fredens skuldfria vapen –
Korykos är ditt hem, Eriounios, talet ditt skiftar –
du som hjälper i arbete, vän i de dödligas trångmål,
tungans skrämmande vapen, det för människor högsta –
Hör mig nu när jag ber, och ge livets goda fulländning
i mina verk, i ordens skönheter och i mitt minne!

Indoeuropeiskt nätsläpp!

Nätbokhandlarna är tidiga som vanligt! Min bok om indoeuropeiska språk, Ett träd med vida grenar, är nu tillgänglig från både Adlibris och Bokus (mycket snart torde den väl finnas i den fysiska handeln också). I boken kan man läsa om hur hettitiskans huhhas och latinets avus (båda med betydelsen "farfar/morfar") egentligen hänger ihop, om vad hästens tämjande har med språkhistoria att göra och om den protoindoeuropeiske himmelsguden *Dyêus (och hur vi kan känna till hans namn, trots att dyrkarna inte kunde skriva) - och mycket annat. Kort sagt: en bok som berättar om vår språkfamilj och dess historia, och om hur forskningen kunnat rekonstruera ungefär hur den familjens "förmoderspråk" lät för kanske 5000-6000 år sedan!

Etiopiska gudsnamn

Gudsnamn är ett fascinerande ämne. I många religiösa traditioner görs en mycket stor poäng av att göra exegeser över benämningarna på det gudomliga, ofta ur språkmystiska perspektiv. I kabbalan är jonglerandet med de olika bokstäverna i YHWH-namnet något av det mest centrala av allt. Inom islam finns mängder av spekulation kring de många gudsbenämningarna. Det finns ju ofta mängder av olika gudsnamn att filosofera kring.

På semitiska språk brukar ordet för "gud" ofta vara avlett av roten '-w-l, som från början verkar ha betytt något i still med att "vara stark". Av den kommer arabiskans 'Allâh, hebreiskans 'El eller 'Elôhîm, arameiskans 'alâhâ eller 'elâhâ, akkadiskans ilum och ugaritiskans 'ilu. Alla dessa brukar vara det enklaste och mest grundläggande ordet för "gud".

Men på fornetiopiska (även känt som ge‘ez) är det ett helt annat uttryck som används, trots att språket är (syd)semitiskt. Det vanliga fornetiopiska ordet för "Gud" är 'Egzi'abhêr (med ett faryngalt h), ett ord som helt avviker från de övriga. Jag blev själv mycket förvirrad när jag såg det för första gången. Bakgrunden till ordet är en sammansättning: "landets herre" betyder det - och denna term har bit för bit blivit det vanliga ordet för "Gud". Ordet förekommer inte sällan i etiopiska namn, som i namnet på långdistanslöparen Gebre-egziabher Gebremariam (vilket ordagrant betyder "Guds-tjänare Marias-tjänare"!).

Fornetiopiska är skoj - bara det att de semitiska "emfatiska" konsonanterna där uttalas som glottala ejektiver är nog för att göra det intressant för mig. Och att Första Henoksboken är bevarad på det språket. Oj, nu blev jag nördig igen ...

Den som gör cirklar

Jag kan tänka mig att en del som har läst om min och min fars antika äventyrsroman Poeten och cirkelmakaren kan ha undrat vad detta "cirkelmakande" egentligen handlar om. Läser man romanen får man i och för sig en viss genomgång av termens historia, men i detta forum kunde det passa att göra en lite mer språklig utläggning av den.

Ordet "cirkelmakaren" är ett sätt att återge det hebreiska ordet hamme‘aggel, som används som benämning på undergöraren Choni, som nämns i en passage i Talmud (Mishna Ta‘anit 3:8) för att han en gång under en torkeperiod ritade en cirkel på marken, steg in i den och upplyste Gud om att han inte tänkte flytta sig föränn regnet föll. Vilket Gud naturligtvis lät sig övertygas av och sände regnet. Den ene av huvudpersonerna i vår bok är lärjunge till denne Choni, och är alltså "cirkelmakare" också han.

Men ordet då? Jo, hamme‘aggel har för det första den bestämda artikeln ha-, med geminering (dubblering) av nästa konsonant (vilket inte alltid återges i transkriptioner). Kvar får vi då me‘aggel. Detta ord är ett aktivt particip, bildat av den intensiva pi‘el-stammen av en verbrot ‘-g-l. Pi‘el-stammen markerar ofta en transitiv handling eller liknande, och den markeras bland annat genom att den andra av rotens två "radikaler" (grundkonsonanter) dubbleras, vilket vi ser i me‘aggel, där g dubblerats. Och själva roten har att göra med "rundhet", "cirklar", "rullande" saker och liknande. Alltså bli det hela "den som gör en cirkel", "becirklaren" eller - Cirkelmakaren!

Swistar

Ordet "syster" har flera intressanta frågetecken i sin historia. Etymologiskt sätt är det helt klart varifrån det kommer, nämligen från det indoeuropeiska *swesor-, som givit släktingar som gotiskans swistar, latinets soror, sanskritens svasr-, ryskans sestra, forniriska siur och många andra. De två frågor som inställer sig är 1) hur är detta ord från början bildat, och 2) varifrån har vi som talar germanska språk fått det instuckna t-et (vi har sys-t-er när latin bara har soror och sanskrit bara svasr-, utan t)?

På den första frågan har flera föreslagna svar givits. Ett av dem är att *swesor- skulle komma av det reflexiva *swe- (som bland annat givit vårt "sin") och elementet *sor- ("kvinna"), som bland annat går igen som sara- i hettitiskans hassu-sara- ("drottning", av hassu-, "konung"). Då skulle ordet ursprungligen har betytt "kvinna ur den egna släktgruppen", eller något liknande. Flera andra förslag finns.

Vad gäller fråga två (var det inskjutna t-et kommer ifrån) finns två svar. Det ena är att det på germanska uppstod spontant i ordets nollstadium *swesr-, alltså att "sr" av uttalslättande skäl blev "str". Den andra möjligheten är att t-et kom till genom analogi med de andra tre släktskapsorden på *ter-, det vill säga våra "fader", "moder" och "broder". En uppsats framlagd vid universitetet i Zürich behandlar frågan och antar att båda faktorerna kan ha samverkat.

Se där, så många lustigheter ett så enkelt ord kan innehålla.

Anglofili

Idag blir det engelska igen, en av de vackraste texterna på det språket jag vet - närmare bestämd William Blakes And did those feet, ursprungligen tagen från inledningen till hans långa, episka dikt Milton. Texten handlar om legenden om att Jesus skulle ha besökt England och Glastonbury. Sjungen som psalm brukar den ofta kallas Jerusalem, vilket är lite förvirrande, då Blake också skrivit ett stort poem med det namnet, ur vilket texten alltså inte är tagen. Man bör särskilt notera talet om dark satanic mills, som eventuellt syftar på den tidiga industriella revolutionen, och naturligtvis frasen chariot of fire, som är en referens till den bibliska berättelsen om Elias himmelsfärd. Just det uttrycket lånades som namn på en alldeles lysande (och precis som Blakes text mycket brittisk) film. Nationalromantik har sin charm, i alla fall när den framställs av en sådan härlig kryptognostisk romantiker som WB ...

And did those feet in ancient time,
Walk upon England’s mountains green
And was the holy Lamb of God,
On England’s pleasant pastures seen
And did the Countenance Divine,
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here,
Among these dark Satanic Mills?

Bring me my Bow of burning gold;
Bring me my Arrows of desire:
Bring me my Spear: O clouds unfold:
Bring me my Chariot of fire!
I will not cease from Mental Fight,
Nor shall my sword sleep in my hand,
Till we have built Jerusalem,
In England’s green & pleasant Land.

Att döden dö

Ett skojigt grammatiskt fenomen är det som med en latinsk term brukar kallas figura etymologica, alltå när man låter två ord med samma etymologiska ursprung stå mycket nära varandra, ofta att man låter ett verb stå med ett objekt som är bildat av samma rot som verbet självt: på svenska har vi sådana exempel som "slå ett slag", "tänka en tanke" eller kanske "löpa ett lopp". Det är ju i sig ett stilmedel som kan bli både mäktigt och kanske lite enformigt, men längst i användningen av det har nog den klassiska hebreiskan gått.

I bibelhebreiskan finns det till och med en särskild verbform (den så kallade infinitivus absolutus), som framför allt används just för att bilda sådana konstruktioner i förstärkande syfte. Så börjar till exempel Jeremia 31:18 shamoa' shama'ti Efrayim mithnoded, "Jag har sannerligen hört Efraim klaga", vilket uttrycks med verbet shama' ("höra") dubblat med just en sådan absolut infinitiv, alltså ungfär "att höra har jag hört". Ett annat mycket klassiskt exempel är moth yamuth, "han skall döden dö", ett uttrycks om lånats in i äldre bibelsvenska. De etymologiska figurerna sprider sig över världen!