Pro Futura påbörjat!

Idag påbörjar jag officiellt min anställning som Pro Futura Scientia-forskare vid Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala. Anställningskontrakt påskrivet och inskickat - det är faktiskt på riktigt!

Jag kommer dock inte fysiskt att dimpa ned för mitt år i Uppsala förrän i september. Posten omfattar ett år i Uppsala, ett år utomlands och tre år vid hemuniversitet. Tjo!

Jag sjunger Stagnelius!

För många år sedan tonsatte jag Erik Johan Stagnelius' starkt gnosticerande vårtext "Ur solens gyllne öga", och nu har jag äntligen spelat in resultatet, som kan höras och ses med liten passande video här:



"När gryr den sälla våren,
Som trotsar tidens magt?
När fuktar glädjetåren
Hans amaranters prakt?
När lösas grafvens fångar?
När blomstrar Adams ätt
Kring lifsens träd, som ångar
Vidt öfver Edens slätt?

O själ, hvem lossar vingen
På dig, som, blek och matt,
Än dväljs vid jorderingen
I vintrar och i natt?
När spirar, för att skilja
Sig evigt från allt grus,
Odödlighetens lilja
I andesolens ljus?"

Biba

Lärde mig idag ett nytt ord. Såg på SVTs hemsida en referens till att svenska folket "bibar" så mycket - det handlade om överdrivet alkoholintag, så jag tänkte mig att detta på något sätt måste vara en anglicerande inlåning av "imbibe" (från latinets bibo, i sin tur från den protoindoeuropeiska reduplicerade presensstammen *piph3e-, jfr. sanskrit pibati, av roten *peh3(i)-, "dricka"). Men så fel jag hade - "att biba" är uppenbarligen bildat av förkortningen B-I-B - "bag in box".

Ouch. Jag vilar min väska.

Kommittéopponent

På torsdag skall jag vara en av opponenterna och/eller betygskommittémedlemmarna för en dansk PhD-avhandling (Köpenhamn) om bibelhebreiskans verbsystem (jag använder det anglicerande uttrycket PhD i och med att det är vad man gör i Danmark, där man faktiskt har två olika doktorat och använder PhD för det "modernare" av de två). Intressant är att rollen som opponent och betygskommittéledamot inte skiljs åt vid ett danskt PhD-försvar, på det sätt vi gör i Sverige - allt sammanfattas som ett "bedømmelsesudvalg". Här kan man läsa om evenemanget.

Ditt och datt

Har just färdigställt en tenta för mina studenter som läser den hebreisk-exegetiska textkursen i vår. Valda texter ur Exodus, Jesaja och Psaltaren handlar delkursen om (den förra koncentrerade sig helt på Genesis). Det är ett invecklat arbete att sätta ihop en god tentamen, om man vill göra det med lite stil. Den skall testa olika förmågor (i detta fallet språkliga, religionshistoriska, textexegetiska, textkritiska) - och med lite tur skall studenten faktiskt lära sig något på att genomföra tentan också. Det är ett grannlaga arbete.


Detta är sista kursen jag håller på Lunds universitet innan jag drar till Uppsala för första året av min Pro Futura Scientia-tjänst. Det känns lite vemodigt på ett sätt, men det som ligger framför mig är ju så oerhört spännande. Ett år i Uppsala, tre forskarår i Lund och ett år utomlands. Inte illa. Det blir protonordvästsemitisk poetik för hela slanten.


En ny recension (i Review of Biblical Literature) har förresten just kommit av den antologi om Jesaja som jag deltog i förra året. Recensenten tycker att min artikel i volymen är "provocative", vilket ju är en lite kul formulering, men han verkar i övrigt positiv till texten. Men jo, en brandfackla är texten i viss mån!

Fragment om att "låta texten vara död"

Ett litet fragment ur något kommande:

Själv brukar jag alltid säga att mitt ideal är att ”låta texten vara död” – genom att främmandegöra den kan vi paradoxalt närma oss tankevärldar hos människor som levde i helt andra historiska kontexter och uppfostrades med ideal som till stor del avvek från dem som idag är allmänna i västvärlden. Just genom att verkligen se hur dåtidens människor skilde sig från oss – och detta gäller naturligtvis oavsett vilken språkfamilj deras språk tillhörde – kan vi se vad som är allmänmänskligt och vilka idéer som de forntida författarna faktiskt försökte få fram och vilka de förutsatte som självklara, fast dessa ”bakgrundsidéer” kanske är de som står ut tydligast i relief för en modern läsare.

  
Just så är det när man läser mycken gammal litteratur från Främre Orienten. Det är en värld som är mycket främmande för nordvästra Europa av idag, och det måste man också erkänna. Men när man har gjort det kan man också sluta att helt koncentrera sig på dessa iögonenfallande värderingsskillnader och istället fundera kring de budskap texterna faktiskt ådagalägger. Genom att låta dem vara döda kan vi göra dem levande.

Novellistiskt

Under det senaste året har mitt läsande av skönlitteratur gått ned i kvantitet på ett sätt som stört mig; detta har varit den tråkiga följden av överarbete och stressproblem, som ju inte har något lysande inflytande på lugnet och koncentrationsförmågan. Men nu håller mitt belletristiska läsande på att ta en vändning åt det bättre, och det har skett på ett kanske något oväntat sätt – det har nämligen kommit hand i hand med mina studier i medelegyptiska (den klassiska formen av antik egyptiska) samt japanska. Jag har på sistone i original läst mig igenom dels den medelegyptiska litterära novellpärlan "Berättelsen om den skeppsbrutne sjömannen" och dels en novell av Natsume Sôseki. Förutom den rent språkliga träningen – och övningen i hieroglyf- och kanjikunskap – har detta kastat mig (eller kanske nästan "lurat tillbaka mig") in i den kanoniska världslitteraturen, med de skönhetsupplevelser detta innebär. Det känns väldigt bra. Jag stretar vidare – dels med den berömdaste medelegyptiska berättelsen av alla, den om Sinuhe, och dels med nästa Sôseki-novell. Framåt, framåt!

Brytningstider

Jag tycker mycket om den här iakttagelsen (av Frans G. Bengtsson och förmedlad av Faktoider-bloggen). Tanken att just "vi" lever i den mest förändrande av intressanta av tider är naturligtvis ett trevligt berusningsmedel, men inte alltid så sann som många skulle tro. Även om jag är hegelskt lagd och tror på plötsliga språng i historien betyder det ju inte att jag tror att man så ofta själv ser när de sprången sker (en ironisk tragik ligger ju i detta, att man sällan ser när något verkligen är väldigt speciellt förrän det är över – något jag också skrivit om här). Tvärtom är det ju ofta så att man, just när man tror att man står i början på en stor historisk process faktiskt precis har sett den kulminera. Det är först när något är på väg att ta slut som man iakttar det man varit med om – historisk analys är nämligen väldigt svårt att göra i realtid, så att säga.

Uppdaterat

Förresten är min webbsida uppdaterad - musik- och föredragssidorna är uppdaterade, och en ny sida om Unburning Fame har tillkommit!

Mdt kmt

Relationen mellan fornegyptiska och de semitiska språken är en svår nöt. De är släkt med varandra (båda är grenar av den afroasiatiska språkfamiljen, vilket syns tydligt på pronomensystem och mycket annat), men släktskapen är avlägsen och komplicerad. Att etablera regelbundna ljudlagar mellan dem har visat sig besvärligt, och det finns idag två konkurrerande skolor kring vilken uppsättning lagar som gäller. Den äldre skolan tänker sig att konsonantljuden motsvarar varandra ganska väl i sin utveckling mellan egyptiska och semitiska språk, medan den nya skolan, som går tillbaka på traditionen från Otto Rössler, postulerar mycket radikala förändringar i egyptiskan, där man t.ex. menar att det etymologiska *d-ljudet blivit ett ʿayin (en faryngal frikativ) på egyptiska. Problemet är att dessa två skolor till stor del är omöjliga att förena (fast det finns de som försöker, t.ex. genom att tänka sig tidig dialektsplittring i egyptiskan, med olika ljudlagar i de olika dialekterna). En annan svårighet skapas av att egyptiska och semitiska språk friskt lånade ord från varandra, så att det är mycket svårt att skilja geniuna ärvda släktskaper från senare lån. Som en forskarbekant sade till mig en gång om frågan: det som ser ut som besläktade ord är lån, och de ord som faktiskt är besläktade ser inte alltid besläktade ut.

Kul, sådant!

Rök, drakar och pizza i Gamla testamentet!

Nu är Contrapposto-poddens premiäravsnitt utlagt, i vilket Nils Ekblad intervjuar mig om min senaste bok, Unburning Fame!

Lyssna här!

Poddreklam!

Titta här vad som kommer imorgon!

Kärnbränsle och fenicier i Malmö!

På lördag (17/3) klockan 14.00 håller jag ett föredrag på Malmö Konstmuseum kring den forskning jag för några år sedan gjorde om exegetikens och filologins betydelse för informationsbevarande kring kärnbränsleförvaring. Kom gärna och lyssna - mer kan läsas här, eller på Facebook här!

Den Dolde

Några vackra rader ur de s.k. Leiden-hymnerna till den egyptiske guden Amon, som beskriver honom som den dolda, bakomliggande och transcendenta verkligheten bakom gudarnas mångfald - här i ett slags gudomlig trefald tillsammans med gudarna Ptaḥ och Rēʿ:

Ḫmtw pw nṯrw nbw
jmn rꜥ ptḥ nn snnw.sn
jmn rn.f m jmn
ntf rꜥ m ḥr ḏt.f ptḥ

"Tre är alla gudar -
Amon, Rēʿ och Ptaḥ, utan någon annan like.
Hans namn är dolt i Amon,
han är Rēʿ som ansikte, hans kropp är Ptaḥ."

(p. Leiden I 350, kap. 300, 4, raderna 21-22)

... en vacker och poetisk framställning av det faktum att de moderna kategorierna "polyteism" och "monoteism" inte alltid fångar äldre tiders (eller för den delen nutida) religiösa föreställningar. Till saken - och fyndigheten - hör också att namnet på guden Amon (jmn) i sig betyder något i stil med "dold" och att begreppet "namn" här också har klangen av "identitet, väsen", så att den tredje versraden ovan egentligen innebär ungefär "Hans väsen är Dolt i den Dolde". Amon sågs nämligen ofta just som den mest dolde, den mest omanifesterade av gudarna. En vacker text, som om man känner sig lite vilt spekulativ kan tänkas förebåda tankar man finner i Corpus Hermeticums femte traktat, där det sägs att Gud är omanifesterad och dold "men ändå helt uppenbar", liksom Amon är dold men ändå identifieras med solguden. Idéer om en reception av Amons "doldhet" i Corpus Hermeticum kan man för övrigt finna i den här avhandlingen av Thomas McAllister Scott.

En lustighet skedde förresten när jag citerade ovanstående fornegyptiska textbit på Twitter och Facebook. Båda dessa instanser trodde nämligen att ordet snnw.sn (ordagrant "deras andre", det jag ovan översatt med "någon annan like") var en internetadress, rimligen i Senegal (som har topdomänen .sn). Jag måste tyvärr meddela att internettopdomäner inte var uppfunna när Leiden-hymnerna till Amon skrevs.

Att 'forska

Apropå en intressant diskussion jag följt å nätet har jag kommit att fundera över det rätt märkliga uttryckssätt som inte sällan förekommer när skolelever av sina lärare åläggs att "forska" om något, vilket i praktiken inte verkar betyda stort mer än "läsa på om" - en användning av begreppet som får mången forskare att klia sig irriterat i huvudet. Kan det inte vara så att detta bruk av ordet "forska" kommer sig av något slags återöversättning av engelskans bra mycket bredare (och luddigare) "research"?

Hu, i så fall.

Eller handlar det om en avhuggen användning av uttryck som "att efterforska"?  Att 'forska, så att säga? Ett uttryck för aphaeresis, i så fall :-)

Dödahavsrullar i DN!

Jag skriver om den nya svenska översättningen av Dödahavsrullarna i dagens Dagens Nyheter (denna underbara tautologi - dagens Dagens*): läs här!


* Fullt jämförbar med "SI-systemet", "DC-serier" och annat liknande kul!