torsdag 25 september 2008

Titlar, Austen och kvinnohistoria

Detta med titlar är en viktig sak. Vad är det som gör att vissa titlar låter mycket bättre på utländska språk än de gör på svenska? Oavsett vad man nu tycker om filmen i fråga låter till exempel The Phantom Menace bra på engelska, medan den svenska översättningen Det mörka hotet endast låter platt som en pankaka. Riktig sanslöst är de fall där man har "översatt" filmtitlar till svenska - och ändå givit dem en engelsk titel(!). Notera följande serie onomastiska fadäser:

All That Jazz - "svensk" titel Showtime
A Hard Day's Night - "svensk" titel Yeah! Yeah! Yeah!
Miss Congeniality - "svensk" titel Miss Secret Agent


En annan klassisk svensk titel är namnet på den första översättningen av Jane Austens Persuasion (även känd som The Elliots). Den första svenska versionen från 1836 bar den i och för sig helt skapliga benämningen Familjen Elliot, men med den idag makalösa undertiteln Skildringar af engelska karakterer (!)

Apropå Jane Austen tänker jag göra lite reklam. Min fästmö Rebecca Bugge fyller i övermorgon tre decennier, och jag skulle apropå denna begivenhet rekommendera ett besök på hennes mycket Austenskt klingande blogg Pride & Sensibility, fylld av intressanta diskussioner kring klädhistoria samt historiska, fiktiva, religiösa och andra kvinnliga gestalter - allt från exposéer över danska porträttfoton från 1870-talet och utläggningar om den lätt påhittade slaviska gudinnan Lada till en framställning av Consuelo Vanderbilts liv. Gaudeat lector!

1 kommentar:

venanzio sa...

Ytterligare en klassiker till listan är 1989 års "Road House", i Sverige omdöpt till "Dirty Fighting". (Ja, huvudrollen spelades av samma person som i "Dirty Dancing".) Därtill kommer givetvis alla "Det våras för..."-filmer: kommentarer överflödiga.