torsdag 13 november 2008

I begynnelsen (av)

Det finns ju som bekant människor som tycker att grammatik är tråkigt och ointressant, men ibland kan grammatiken ha direkt dogmatisk och kanske livsavgörande innebörd för många som ser en eller annan text som (oftast religiöst) normerande. Ett exempel på detta har vi redan i den Hebreiska Bibelns första rader, i början av den så kallade "prästerliga skapelseberättelsen" i Genesis 1. Denna (i gammaltestamentliga sammanhang) förhållandevis sena text börjar med följande välbekanta ord:

Bĕrēšîth bārā’ ’Ĕlōhîm ’eth haššāmayim wĕ’eth hā’āreṣ, wĕhā’āreṣ hāyĕthâ thōhû wavōhû, wĕḥōšekh ‘al pĕnê thĕhôm, wĕrûaḥ ’ĕlōhîm mĕraḥefeth ‘al pĕnê hammāyim. Wayyō’mer ’Ĕlōhîm: yĕhî ’ôr!

vilket oftast brukar översättas något i stil med följande:
"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord; och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och en gudsvind/gudsande svävade/svepte över vattnet. Och Gud sade: Må det bli ljus!"

Det är bara det att det finns en annan möjlig översättning, som grammatiskt sett på många sätt är mer trolig (vilket bibelkommissionen mycket nogsamt påpekar i en not till stället i Bibel 2000). Det är nämligen så att det allra första ordet (Bĕrēšîth, "i begynnelsen") ser ut att vara en så kallad status constructus-form, en form som betecknar att ordet är "ägt" av något annat och alltså skulle betyda "i begynnelsen av". Detta skulle i sin tur leda till att de första två raderna snarast är att betrakta som omständighetssatser. Det leder till en översättning av följande typ:

"I begynnelsen av att Gud skapade himmel och jord - jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och en gudsvind svepte över vattnet - sade Gud: Må det bli ljus!"

Detta ger en helt annan dynamik i texten, med en beskrivning av ett urtida kaostillstånd med ett mörkt "vattendjup" (tĕhôm, etymologiskt besläktat med det babyloniska begreppet Ti'āmat som namn på kaosvattenmonstret), som föregår skapelsen. Bruket av "tempus" i verserna stöder också denna tolkning: de två första verserna har tempus "perfektum" - här uppenbarligen för att ge bakgrundsinformation och tillståndsangivelse - och sedan, i vers 3, ("sade Gud") växlar berättaren till "imperfekt konsekutiv", den normala narrativa formen på klassisk bibelhebreiska.

Denna tolkning irriterar en del mer traditionellt "bibeltroende" kristna, som ser den som en utmaning mot Guds "skapelse ur intet", men det är värt att notera att också den klassiske medeltida judiske bibelkommentatorn Rashi var inne på ett liknande spår och såg "i begynnelsen" som början av en omständighetssats. Vi finner samma resonemang i kommentarserien Anchor Bibles version: "When God set about to create the heaven and the earth". Det är intressant att se hur historisk-kritisk/filologisk bibelforskning och religiös traditionalism ibland krockar. Visst är det kul med exegetik?

4 kommentarer:

venanzio sa...

Nog är exegetik roligt! Tack ska du ha för det tankeväckande och omvälvande exemplet - jag samlar på sådana, inte minst för att använda till försvar av studiet av de döda språken. Just bibeln och dess inflytande på människor i långliga tider är ett nära nog perfekt exempel, oavsett om man själv är troende eller inte.

Ola Wikander sa...

Precis: just det allmänkulturella inflytande Bibeln har på kristen som ickekristen (eller ickejude) gör denna typ av exempel till hetstoff!
(för övrigt gillar jag den alternativa tolkning jag här redovisade av rent stilistiska skäl: tempusväxlingen är till exempel så läcker!)

Björn Nilsson sa...

I en fransk bibel från 1975 som jag har står det "Lorsque Dieu commenca la création du ciel et de la terre, la terre était déserte et vide ....". Det låter väl som om Jorden fanns där redan, fast utan innehåll? Jag antar att en sådan tolkning kan vara besvärlig för vissa personer eftersom den reser frågan om varför det eventuellt fanns en jord och en avgrund och en massa vatten redan.

Själve Skam sa...

Och vad är det för fel med min översättning?

I begynnelsen, när Gud Fader hade gått till jobbet,
släppte Gud Moder ut ungarna för att leka himmel och jord.
Och världen var öde och tyst, den saknade tanke och handling.
Mörker rådde över Det Stora Djupet, Den Spegelklara Källan,
då ungarna samlades för att leka över detta Andens Vatten.
Men där började ungarna slåss, så att det blixtrade.
Och ungarna sade: "Vart det ljust?"
I ljuset såg de en spegelbild av sig själva i Sanningens Djup, den stora fullheten, Kaos alla möjligheter.
Och ungarna kallade spegelbilden Världen,
och de sade: "Hu! Så hemskt!
Det där är inte vår bild, det är Det Spegelklara Djupets bild!
Hur kan vi tro på en god Fader, när Världen i Hans Andes Djup ser ut så där?"
Om aftonen kom Gud Fader hem och såg vad Hans barn gjort.
Och Gud Fader sade: "Era små djävlar, vad är det för Helvete ni har skapat?
Jag skall dränka er i Djupets Vatten! Alla utom Noa, som jag ser varit snäll."
Och så gjorde Han det!

Jfr Joh 10:34 och Ps 82. Ju godare spegel (Gud), ju värre. Tur att vi ser dunkelt, som i en usel antik spegel.