I begynnelsen (av)

Det finns ju som bekant människor som tycker att grammatik är tråkigt och ointressant, men ibland kan grammatiken ha direkt dogmatisk och kanske livsavgörande innebörd för många som ser en eller annan text som (oftast religiöst) normerande. Ett exempel på detta har vi redan i den Hebreiska Bibelns första rader, i början av den så kallade "prästerliga skapelseberättelsen" i Genesis 1. Denna (i gammaltestamentliga sammanhang) förhållandevis sena text börjar med följande välbekanta ord:

Bĕrēšîth bārā’ ’Ĕlōhîm ’eth haššāmayim wĕ’eth hā’āreṣ, wĕhā’āreṣ hāyĕthâ thōhû wavōhû, wĕḥōšekh ‘al pĕnê thĕhôm, wĕrûaḥ ’ĕlōhîm mĕraḥefeth ‘al pĕnê hammāyim. Wayyō’mer ’Ĕlōhîm: yĕhî ’ôr!

vilket oftast brukar översättas något i stil med följande:
"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord; och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och en gudsvind/gudsande svävade/svepte över vattnet. Och Gud sade: Må det bli ljus!"

Det är bara det att det finns en annan möjlig översättning, som grammatiskt sett på många sätt är mer trolig (vilket bibelkommissionen mycket nogsamt påpekar i en not till stället i Bibel 2000). Det är nämligen så att det allra första ordet (Bĕrēšîth, "i begynnelsen") ser ut att vara en så kallad status constructus-form, en form som betecknar att ordet är "ägt" av något annat och alltså skulle betyda "i begynnelsen av". Detta skulle i sin tur leda till att de första två raderna snarast är att betrakta som omständighetssatser. Det leder till en översättning av följande typ:

"I begynnelsen av att Gud skapade himmel och jord - jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och en gudsvind svepte över vattnet - sade Gud: Må det bli ljus!"

Detta ger en helt annan dynamik i texten, med en beskrivning av ett urtida kaostillstånd med ett mörkt "vattendjup" (tĕhôm, etymologiskt besläktat med det babyloniska begreppet Ti'āmat som namn på kaosvattenmonstret), som föregår skapelsen. Bruket av "tempus" i verserna stöder också denna tolkning: de två första verserna har tempus "perfektum" - här uppenbarligen för att ge bakgrundsinformation och tillståndsangivelse - och sedan, i vers 3, ("sade Gud") växlar berättaren till "imperfekt konsekutiv", den normala narrativa formen på klassisk bibelhebreiska.

Denna tolkning irriterar en del mer traditionellt "bibeltroende" kristna, som ser den som en utmaning mot Guds "skapelse ur intet", men det är värt att notera att också den klassiske medeltida judiske bibelkommentatorn Rashi var inne på ett liknande spår och såg "i begynnelsen" som början av en omständighetssats. Vi finner samma resonemang i kommentarserien Anchor Bibles version: "When God set about to create the heaven and the earth". Det är intressant att se hur historisk-kritisk/filologisk bibelforskning och religiös traditionalism ibland krockar. Visst är det kul med exegetik?