onsdag 11 februari 2009

Till den döende konjunktivens försvar

Enligt Aftonbladet vill en kd-person att statsministern skall avsluta sina tal med ”Gud välsigna Sverige!”

Rent förutom det fåniga och amerikaniserade i detta förslag kan en grammatikräv som jag inte låta bli att irritera mig på avsaknaden av konjunktiv i denna slogan (åtminstone som Aftonbladet återgav den): "Gud välsigne Sverige" skulle väl vara bättre. Fast bara lite. Väldigt lite.

6 kommentarer:

venanzio sa...

Sjung om studentens lyckliga dag! har ju blivit en klassiker, men hur är det egentligen med Låt om oss fröjdas i ungdomens vår!? Jag undrar för övrigt hur många av Sveriges invånare denna riksdagsledamot anser sig företräda ... och hur många hon i själva verket företräder!

Johan sa...

Jag läste det i DN, som återgav det i infinitivform, och visste inte vad jag tyckte mest illa om: konjunktivens mycket påtagliga dödsryckningar, eller det lyckligtvis verklighetsfrånvända förslaget.

//JJ

Svalka sa...

Doge konjunktiven bleve språket fattigare, och vi i andanom skröpliga.

Som tur är lär förslaget inte gå igenom. Höjden av både det ena och det andra, gudars ... (sic!)

Anonym sa...

Kanske "Gud och Allah" vore ett bättre förslag ;)

Wulfahariaz sa...

Kommentar till Johan.
Verbet kanske måste tolkas som en imperativ. Problemet är då att åtmintone jag kräver ett kommatecken efter "Gud". Men nog är det förmätet att komma och kräva saker av vår herre? Det skulle aldrig en KD:are göra! Därför väljer jag att läsa verbformen som en talspråklig preteritum/imperfekt-form: "Gud välsigna(de) Sverige!" Då blir den kvarstående frågan: När gjorde han det?

Johan sa...

Wulfahariaz: trasig kommatering kanske är den snällaste tolkningen, trots allt. Jag antar att det hör till riksdagsledamöternas jobb att kräva bra saker för landet.

//JJ