tisdag 3 maj 2016

Låt oss tala allvar!


Jag brukar ganska sällan skriva om politik på den här bloggen – det händer, men jag har försökt hålla det begränsat. Detta beror på att jag menar att jag i min roll som forskare, författare och folkbildare inte vill trycka ned mina åsikter i någons hals. Men ibland måste man tala. Det här är ett sådant fall.
       Runt oss ser vi nämligen i Sverige en djupt obehaglig kantring mot xenofobi, oreflekterad nationalism och – inte minst – islamhat. Om detta måste man tala. Mot detta måste man markera.
       Islam är en av de religioner som vuxit fram i den antika Främre Orient vars texter och kulturer jag älskar. Den har till stor del burits av ett av de semitiska språk jag älskar. Och den är en av Sveriges största religioner idag. Det senare är ett faktum. Inte något att skrämmas av, inte något att skapa nidbilder av.
       Nu får vi gång på gång höra att det är ”för mycket”, att det pågår en islamisering, att vi måste skydda vårt lands västerländskhet mot det muslimska och – underförstått – terroristiska inflytandet. Att folk inom kultur, media och universitet är för ”snälla mot islam”.
      
Nu tänker jag avslöja några saker för er:
       Nej, svenska kulturpersoner gillar inte ISIS/Dāʿesh.
       Nej, svensk vänster hatar inte Sverige.
Nej, svenska akademiker är inte ”indoktrinerade kulturmarxister”. Faktum är att de rätt sällan är marxister. För sällan, om man frågar mig.
       Nej, Det finns ingen liberalmarxistisk konspiration för att islamisera Sverige.
       Och kanske viktigast: Sverige ÄR INTE islamiserat.

Med tanke på hur många s.k. ”etniska muslimer” (i sig ett oerhört dumt uttryck – islam är en världsåskådning, inte en etnicitet) det finns i Sverige är det snarare anmärkningsvärt hur lite muslimsk kultur man ser i svensk mainstream. Om Sverige vore ”islamiserat” i den mening islamofoberna förfasar sig över skulle det inte handla om att det finns ḥalālmat på skolor. Det skulle handla om att ickemuslimska religiösa yttringar aktivt förbjöds. Om att den svenska majoritetskulturen på något sätt hotades.

       Det gör den inte.

Och så är det frågan om islams förhållande till våldsamma passager i källtexter och historia. Och den frågan är, som vad gäller alla religioner, mångfacetterad. En tradition med en levande teologisk diskussion och texttolkningstradition har alltid många olika attityder och förhållningssätt till texter – vilka man håller fram, vilka man går mer eller mindre tyst förbi. Vilka som kommer att bli de vanligaste i framväxande svensk och europeisk islam är inte lätt att säga. Och det bör vi därför inte sia om. Och om vi skall uttala oss om islamisk texttradition måste vi göra det genom ett bildat, exegetiskt studium – och inte genom ”quote-mining” och fiendebildstänkande.
       Och om Dāʿesh: ja, så gott som alla är mot dem. Det är inget radikalt och omstörtande med att vara mot Dāʿesh och saudisk wahhabism. Och visst måste vi motarbeta jihadistisk terrorism. Det är självklart. Det råder total politisk konsensus om det i den svenska öppna debatten. Jag upprepar: Det råder i svensk politisk debatt total konsensus om att jihadistisk terror skall motarbetas å det kraftigaste. Huruvida det är så är inte en seriös frågeställning. Det finns ingen framstående public intellectual i svensk debatt som sitter och säger att man bör stödja Dāʿesh. De få gånger någon sagt något som vagt kunnat tolkas åt det hållet har den mediala domen snabbt blivit hård. Detta är fakta.

Och åter detta om obehagliga Qurʾān och ḥadıth-passager. För den som vill är mängden av s.k. västerländska (kristna och ickekristna) exempel på obehagliga passager i källtexter och obehagligt applicerande mycket stort. Faktum är att det är banalt att påpeka det. Väldigt många tanketraditioner (kristendom, marxism, judendom, islam, hinduism och många andra – och ja, även buddhism) har sådana obehagligheter. Detta är inte undanflykter, det är fakta. Och det blir väldigt uppenbart om man ägnar sig åt textforskning. Att bara se detta hos dem man upplever som främmande är mest ett uttryck för människans drift att demonisera grupper man upplever som främmande. Denna atavistiska vilja att fiendeförklara dem som är annorlunda bör intellektuella inte understödja – vi bör motarbeta den. Och vill man veta något om t.ex. islamisk texttradition finns god forskning och goda akademiker att tillgå. Tala med dem och inte minst – tala med muslimer själva. Sitt inte bara och ”tyck” om hur ”islam är”.

För övrigt ser jag under senare tid en obehaglig retorisk rörelse på vissa håll, där man vill skapa och framhäva något slags konglomerat av ateistisk liberalkonservatism och kristendom och lansera denna egenartade tulipanaros som ”västerländsk ideologi”.
       Det finns ingen sådant allmänt västerländsk ideologi. Hur skulle det kunna? Västerländskt tänkande omfattar kristendom, judendom, islam (ja!), kommunism, liberalism, miljöaktivism, nazism, anarkism, monarkistisk absolutism, marknadskonservatism, korporativfascism, yttrandefrihets- och censurvurmande, ulrademokratism och diktaturhyllningar. Allt detta är ”västerländskt”. Att försöka skapa något slags enat ”kristo-liberal-konservativ” front mot allt man ogillar (”islam-marxism” eller någon annan märklig sammanslagning?) är oärligt. Och poänglöst. Västerlandet är ett ideologiskt myller. Vi behöver verkligen ingen ”västerlandsnationalism”.

Och en sak till: man ser ibland folk göra jämförelser mellan den stora muslimska invandringen till Europa och en ”långsam ockupation” av något slag, som om dagens muslimska invandrare vore det Ottomanska imperiets soldater.
       Denna jämförelse är nonsens. Den relevanta jämförelsen är istället utvandringsvågorna från Europa till USA under 1800- och tidigt 1900-tal. Från fattigdom och religiöst förtryck – och i detta fall ofta krig - drar folk till främmande land för att söka lyckan. Detta är ingen långsam ockupation – det är människors kamp för ett värdigt liv.


Vi kan inte vara mot människors kamp för ett värdigt liv. Då är vi nämligen inte själva moraliskt värdiga.


Dixi.

4 kommentarer:

pargman sa...

"Den relevanta jämförelsen är istället utvandringsvågorna från Europa till USA under 1800- och tidigt 1900-tal. Från fattigdom och religiöst förtryck – och i detta fall ofta krig - drar folk till främmande land för att söka lyckan. "

Jag vill framhålla en viktig skillnad. USA var för 100-200 år sedan fortfarande "tomt" (efter att man kört bort indianerna). Man ville alltså ha (arbetskrafts-)invandring. När man hade fått "tillräckligt" (1920-talet) ströp man drastiskt kvoterna av människor som var välkomna till USA. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Immigration_to_the_United_States

"The peak year of European immigration was in 1907, when 1,285,349 persons entered the country.[21] By 1910, 13.5 million immigrants were living in the United States.[22] In 1921, the Congress passed the Emergency Quota Act, followed by the Immigration Act of 1924. The 1924 Act was aimed at further restricting immigrants from Southern and Eastern Europe, particularly Jews, Italians, and Slavs, who had begun to enter the country in large numbers beginning in the 1890s, and consolidated the prohibition of Asian immigration.[23]"

Det är alltså svårt att framhålla USA som ett skinande exempel. Eller, kanske är vi (Sverige) dagens USA och USAs 1924 motsvaras av Sveriges omsvängning 2015?

En monumental skillnad mellan 1800- och 2000-talet är att vi har gått från 1 till 7+ miljarder människor på jorden sedan 1800 och från "empty-world economics" (en värld full av möjligheter och resurser) till "full-world economics" (en värld av resurs-utmaningar och -brist). Begreppen kommer från den ekologiska ekonomen Herman Daly och man hittar lätt texter av honom om detta på nätet.

Alltså tror jag att det är förledande att tro att det finns "oändligt" med utrymme för in- och "utvandringsvågor" under det 21a århundradet, särskilt om man tar (framtida) klimatflyktingar i beaktande. Se t.ex. "Climate-exodus expected in the Middle East and North Africa" (http://phys.org/news/2016-05-climate-exodus-middle-east-north-africa.html).

Hur man ska "lösa" detta problem ligger bortom mitt förstånd, jag tror helt enkelt att vi dessvärre befinner oss i det som ekologer kallar "overshoot". Vi är helt enkelt för många i kombination med att vi (i snitt men speciellt i den rikare delen av världen) konsumerar för mycket. Därför förutspår jag att vi rör oss mot en värld av mindre snarare än mer tolerans och allt det tråkiga som följer på det. Min "bibel" i detta sammanhang är den tyske sociologen Harald Welzers bok "Climate wars: What people will be killed for in the 21st century". Ruggig läsning, tyvärr.

Ola Wikander sa...

... fast det jag skrev om var *motivationen* till folks flykt. Huruvida man kan jämföra Sverige nu med USA då är en annan (och långt mer invecklad) fråga. Sedan delar jag nog inte din dystra syn på möjligheterna, men oavsett vilket var det alltså inte det jag skrev om.

pargman sa...

Ok, jag håller med om att jag styrde över till en annan fråga. Vi kan sätta den inom parentes här och nu.

Men, min poäng Angående jämförelsen USA/Sverige var att behovet av att bryta upp och söka sig till något bättre (igen och vilket inte får glömmas, *på bekostnad av ursprungsbefolkningen som bodde där*) kanske var lika stort (eller större) även för 100 år sedan, men det var USA som "called the shots". När det passade dem släppte de in invandrare och när det inte längre passade så ströp de möjligheterna att få komma - oberoende av nöden och förtrycket i emigranternas hemländer. Dessutom fanns det en "krypto-rasistisk" ideologi även under de goda åren; skandinaver och andra nord-europeer var välkomna, människor från södra eller östra Europa mindre så.

På så vis är USA inte ett exempel på "fri invandring" utan ligger närmare att vara (ännu) ett exempel på den "kovändning" som Sverige gjorde i höstas. Det blir på så vis svårt att framhålla USA som ett ideal i denna fråga eller använda migrationsströmmarna dit för 100 år sedan som ett exempel som stöder det du argumenterar för i någon högre utsträckning. Vad USA är ett exempel på är ett värdland gör "som det känner" utifrån vad som passar dem, inte något annat.

Sedan kan man rent praktiskt fråga sig hur man ska hantera en värld där behoven och flyktingströmmarna förväntas öka flera gånger om, se vidare artikeln jag hänvisade till ovan. Idag är 1% av jordens befolkning på flykt men vad händer om den siffran ökar till 2, 5 eller 10%. Det övergår mitt förstånd.

Anonym sa...

I sin helhet är det ett bra inlägg om det viktiga i att ha ett nyktert och öppet förhållningssätt till det som, på ytan, kan ses som någonting främmande. Däremot är det märkligt att du nämner människor som flyr från religiöst förtryck utan att lyfta att sagda religiösa förtryck sprider sig, genom invandringen, i våra förorter. Prova att gå runt i Fittja med kort kjol. Eller att vara muslim i Södertälje. Det finns tusentals saker att prata om gällande invandringsdebatten, men när man väljer ett religionsperspektiv så verkar det som att "intellektuella" glömmer denna aspekt.