Framtidens öken

Återigen ett litet smakprov på något som är under arbete:

Jag öppnar långsamt mina ögon, som efter en oändligt lång och drömlös sömn. Världen slår mot mig och bländar mig. Först ser jag ingenting. Mina ögon verkar vara för ovana vid ljuset … det här egenartade ljuset.
Jag känner efter om min kropp finns till där omkring mitt medvetande. Det verkar den göra, fast på något sätt känns den avlägsen. En kort bråkdel av en sekund undrar jag om det överhuvudtaget är min egen kropp jag känner. Den känns främmande, som om någon annan hade byggt upp den kring mig.
Långsamt börjar jag röra mig; först fingrarna, sedan hela höger hand. Det gör nästan ont att röra sig; lederna verkar vara stelnade och igenfrusna. Jag vrider med stor ansträngning på mitt huvud och ser på handen som rör sig krampaktigt på mitt kommando. Jag styr den, men ändå verkar den vara alltför långsam. Kontakten mellan hjärna och lemmar verkar halvt borta.

Oändliga vidder av svedd mark bredde ut sig inför dem, som ett sjukligt panorama av röda och svarta skuggor som böljade fram i döda kullar och slätter så långt ögat kunde nå. Knappt någon växtlighet syntes, inga träd, inga städer eller byar. Jorden var sargad, död – och himlen var som ett gapande sår. Den frätande vinden högg mot deras hud.