Idag blir det engelska igen, en av de vackraste texterna på det språket jag vet - närmare bestämd William Blakes And did those feet, ursprungligen tagen från inledningen till hans långa, episka dikt Milton. Texten handlar om legenden om att Jesus skulle ha besökt England och Glastonbury. Sjungen som psalm brukar den ofta kallas Jerusalem, vilket är lite förvirrande, då Blake också skrivit ett stort poem med det namnet, ur vilket texten alltså inte är tagen. Man bör särskilt notera talet om dark satanic mills, som eventuellt syftar på den tidiga industriella revolutionen, och naturligtvis frasen chariot of fire, som är en referens till den bibliska berättelsen om Elias himmelsfärd. Just det uttrycket lånades som namn på en alldeles lysande (och precis som Blakes text mycket brittisk) film. Nationalromantik har sin charm, i alla fall när den framställs av en sådan härlig kryptognostisk romantiker som WB ...
And did those feet in ancient time,
Walk upon England’s mountains green
And was the holy Lamb of God,
On England’s pleasant pastures seen
And did the Countenance Divine,
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here,
Among these dark Satanic Mills?
Bring me my Bow of burning gold;
Bring me my Arrows of desire:
Bring me my Spear: O clouds unfold:
Bring me my Chariot of fire!
I will not cease from Mental Fight,
Nor shall my sword sleep in my hand,
Till we have built Jerusalem,
In England’s green & pleasant Land.
2 kommentarer:
Jag tycker verkligen hemskt illa om nationalism, men det hindrar inte nationalromantik från att verkligen, rent estetiskt, kunna ha en väldig charm ibland, nej. Jag tycker att det här stycket är alldeles underbart tonsatt, faktiskt.
//JJ
Detta är ju så att säga inte vanlig nationalism på något sätt utan snarast något slags egenartad anglofil naturmystik, som jag verkligen kan dras till. Intressant är ju att notera att Blake var politiskt mycket radikal för sin tid.
Skicka en kommentar