Jag älskar inskrifter: de ger en så direkt inblick i forna människors liv. En favorit till mig läste jag först tillsammans med min far på svenska institutet i Rom för en herrans massa år sedan. Den är tvåspråkig (oskisk-latinsk), är troligen från det sista århundradet f.Kr. Det hela är inristat i ett terracottategel:
Herenneis Amica
signavit qando
ponebamus tegila
... lyder den latinska texten. Det betyder: "Herrenius' (slavinna) Amica satte märke när vi satte ut teglen". Ordet för "teglen" är felstavat (borde ha varit tegulam) liksom "när" (borde ha varit quando, fast iochmed att latinets q endast förekommer i dubbelfonemet qu har Amica här faktiskt varit mer rationell än Cicero skulle ha varit ur rent redundansundvikande perspektiv!). Namnet på slavinnans ägare, Herrennius, är för övrigt böjt med oskisk genitivändelse, inte latinsk. Code switching i praktiken!
Och "märket" Amica signerade med? Helt enkelt ett fotavtryck på ett av teglen som hon och de andra placerade. Hennes fotavtryck och namn är bevarat än idag. Inte illa, va?
(En utökad version av detta inlägg har publicerats i tidskriften Kontur)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar