Åt språksituationen i Galiléen och Judéen kring början av vår tideräkning har mycket intresse ägnats, ofta på grund av den klassiska frågan om vilket språk Jesus från Nasaret talade. Många gillar att försöka föreställa sig hur det egentligen kan ha låtit, så att säga. Det svar man brukar få är att Jesus talade arameiska, och så långt är saken helt okontroversiell. Naturligtvis gjorde han det: det finns till och med citat insprängda i Nya testamentet som tycks vara traderade uttalanden han skall ha gjort på detta språk, transkriberade till grekiska bokstäver. De kändaste av dessa är nog talitha koum ("flicka, res dig!") och de berömda orden på korset, eli eli lama sabachthani ("min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig", i sig en arameisk återgivning av det hebreiska 'ēlî 'ēlî lamâ ʿazavtanî, från inledningen till Ps 22).
Man brukar ofta hävda att hebreiskan, det gamla israelitiska språket, började dö ut redan under den s.k. Babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr., då arameiskan började sprida sig som allmänspråk över hela Främre Orienten och dessutom talades utbrett i Babylon. Detta med spridningen är säkert helt sant, men det är inte alls lika klart att hebreiskan helt dog ut så tidigt. Sedan Segals epokgörande Grammar of Mishnaic Hebrew och andra verk har det börjat stå mer och mer klart att hebreiska (särskilt i den så kallade mishnaiska dialekten, som troligen var mer nordlig än den klassiska bibelhebreiskan) nog talades i vissa sammanhang ända in i det första århundradet av vår tideräkning. Detta antyds av de diskussioner (på hebreiska) som förs i Mishna, den första delen av den judiska lagkoden Talmud. Dessa samtal har karaktären av levande diskussioner som traderats, inte av mekaniskt skrivna texter på ett dött språk. Likaså har det visat sig att den judiske upprorsledaren Bar Kokhba under sitt uppror på 130-talet e.Kr. korresponderade på både hebreiska och arameiska, samt på grekiska, som i och med hellenismen spreds över hela östra medelhavsområdet. Detta visar att alla tre språken hade sina levande sfärer fortfarande vid denna tid, och att hebreiskan nog levde några hundra år till innan den blev ett helt lärt språk. Antagligen var arameiska och grekiska mer dagliga språk, medan hebreiskan mer reserverades för högtidligare tillfällen - men detta vet vi naturligtvis inte säkert. Man kan också notera att judarnas hebreiska och arameiska vid denna tid kraftigt påverkade varandra, och tidiga judiska texter har ofta en tendens att blanda de två ganska nära besläktade språken på ett ganska intressant sätt.
Denna förvirrande språksituation försöker jag och min far avbilda i vår äventyrsroman Poeten och cirkelmakaren - en antik skröna, som till stor del utspelar sig i Palestina år 37 f.Kr. När de judiska huvudpersonerna talar "vanligt" är det på arameiska (vilket "återges" som svenska - kunde Tolkien så kan väl vi!), men då och då går de över på hebreiska - och det var verkligen en rolig sak att få skriva litegrann på klassisk hebreiska, kan jag säga! I kontakterna med ickejudar dyker också lite grekiska upp här och där (även om kunskaperna i det språket inte alltid är helt perfekta hos bokens personer...). Här och där blir figurerna tvungna att översätta åt varandra.
Den antika världen var på många ställen mycket mångspråkig: om Bar Kokhba kunde tre språk, då kan man tycka att vi idag också borde ha tid för sådant, inte sant?
2 kommentarer:
Hemma hos mig pratar femåringen svenska och mandarin, tioåringen svenska och engelska, varav han lärt sig det senare själv från nätet.
Jag tänker ibland på killen som grundade den moderna hebreiskan genom att enbart prata hebreiska med sin son från dennes födelse. Och på killen som enbart pratade klingonaase med sin grabb...
Ja, bara att vi här uppe inte tvingas lära oss de andra nordiska språken är rätt tragiskt – OK att finskan är "svår", men de andra, då!?
Det är ju pinsamt att färingar och islänningar kan prata med oss men inte vi med dem på deras tungomål.
Antar att det är av sådana anledningar man skaffar barn – så att kommande generationer kan få det bättre :-)
Skicka en kommentar