söndag 14 november 2010

διωχϑεῖσα ὑπὸ ἀκτίνων ἡλίου

Dagens citat ur den deuterokanoniska Salomos Vishet (2:4):

καὶ παρελεύσεται ὁ βίος ἡμῶν ὡς ἴχνη νεϕέλης
καὶ ὡς ὁμίχλη διασκεδασϑήσεται
διωχϑεῖσα ὑπὸ ἀκτίνων ἡλίου
καὶ ὑπὸ ϑερμότητος αὐτοῦ βαρυνϑεῖσα.

vilket av Bibelkommissionen översätts sålunda:

"Vårt liv försvinner spårlöst som ett moln;
det löses upp som dimman
när den drivs bort av solens strålar
och förföljs av dess hetta."


Intressant stycke på många sätt - den gamla tematiken om torka som bild för döden blir här omvandlad, eftersom orden läggs i munnen på de gudlösa (som enligt textens författare inte alls har förstått hur det verkligen ligger till). Istället sägs senare i samma stycke att människan egentligen är skapad odödlig. Det gamla, "kanaaneiska" död-torka-sol-motiv jag studerar i min omvandling har i Visheten (en tämligen sen text, troligen från sista århundradet f.Kr.) blivit representativ för "felaktigt" teologiskt tänkande. Tror ni detta får ett stycke i avhandlingen? ;-)

Svar ja.

2 kommentarer:

venanzio sa...

Stopp och belägg! Hur försvarar kommissionen översättningen av διωχϑεῖσα och βαρυνϑεῖσα med (durativa) presensformer? Det borde snarare stå "drivits bort" och "förföljts". Dessutom står de finita verben i futurum, inte i presens. Och därtill står det väl att vårt liv ska försvinna "som spåren av ett moln"?

Är förklaringen att texten följer något versmått, eller har dessa missar/varianter någon annan förklaring? Jag minns från en lyrikkurs i grekiskan att översättningen av "Herren är min herde" helt förbiser anaforen som finns i originalet, men detta är lite väl fritt, tycker jag.

Ola Wikander sa...

Ha, vi tänker likt du och jag - i alla fall vad gäller de futurala verben (i synnerhet παρελεύσεται). Fast iofs kan ju ren presens användas för framtid i svenskan (vi har ju ingen egentlig futurumform) ... fast ett "skall" kunde de ju ha kostat på sig.

Vad gäller de två passiva aoristparticipen vet jag inte riktigt hur tanken är - en tidsföljd är ju sannolikare, som du säger (det finns ju iofs "samtidiga" aoristparticip, men de brukar ju inte riktigt konstrueras på det viset). Jag anar att Kommissionen snarast tänker sig ett slags "poetiskt, atemporalt presens" här, ungefär som man gärna använder för att återge den GT-hebreiska poesin. But I could be wrong!