lördag 14 november 2009

Thunderwing

Dagens snygga engelska, signerad Simon Furman:

Even now, the memory is seared on my subconscious ... it emerges, swathed in flame and dripping white phosphorus, in those rare, reflective moments, when my mental defenses are down ... Time and again I am dragged back to the very heart of the raging, howling storm that we brought down on ourselves, and though the front has long passed ... its calamitous echoes linger still.

2 kommentarer:

Oskar sa...

Hmm. Håller nog inte med, tyvärr. :)

Lite för mycket "purple prose" för min smak. Varför kan han inte bara minnas någonting, varför måste det vara seared into my subconcious?

Och sen beskrivningarna! Swathed in flame and dripping white phosphorus, reflective moments, raging, howling storm, calamitous echoes. Skulle vara tacksam om författaren skulle kunna lugna ner sig med adverben lite.

Det kanske bara är min smak, men jag föredrar mycket mer den spartanska amerikanska stilen, korta men benhårda meningar, väl använt av författare som James Ellroy, Cormac McCarthy och Dashiell Hammett.

Ett av mina favorit-exempel är det första stycket i Hammetts "Red Harvest", som perfekt introducerar historien:

I first heard Personville called Poisonville by a red-haired mucker named Hickey Dewey in the Big Shop in Butte. He also called his shirt a shoit. I didn't think anything of what he had done to the city's name. Later I heard men who could manage their r's give it the same pronunciation. I still didn't see anything in it but the meaningless sort of humor that used to make richardsnary the thieves' word for dictionary. A few years later I went to Personville and learned better.

Ok, så prosan kanske inte har åldrats perfekt ("red-haired mucker"?), men jäklar om man inte inser direkt vilken benhård värld man är i. Det är inte Hammetts bästa bok, men man måste säga att killen kunde skriva.

Ola Wikander sa...

Tja, det finns olika smaker ;-) Måste iofs säga att jag uppskattar Raymond Chandler mycket ("That blonde was about as pleasant as a split lip"), men jag tycker inte man skall underskatta måleriskt språk. Men så är ju också Lovecraft, Dunsany och Blake några av mina favoritförfattare. Adjektiv är bra - jag håller med om att adverb är tveksamma i många fall - men som sagt kan adjektiv genom sina blotta ljud hjälpa till att skapa en stämning som lyfter sig från diskbänken, så att säga. Faktum är att det även hos Chandler ofta är just liknelserna som ger språket dess stuns. Jag kan inte själv se varför korta meningar skulle ha något egenvärde. Men som sagt: det finns olika smaker!