Ola Wikander skriver och funderar om gamla språk och vad de betyder för honom - om hebreiska, ugaritiska, grekiska, hettitiska, latin, gotiska och någon gång kanske till och med hurritiska. Han grubblar kring kanaaneisk religion, främreorientaliska studier och skönlitteratur - och om vår allmänna kulturskymning.
fredag 15 maj 2009
Vi, Svea, Göta och Vendes konung?
Jag tycker inte om att bli tilltalad som "ni" - så är det bara. Jag är inte Legio, ty jag är en ende, eller hur man nu skall säga :-). Butikspersonalen borde få lära sig bättre, tycker jag!
Ni som tilltal är en styggelse - det finns människor som tror att det är ett artigt tilltal. Så är det definitivt inte. Jag (60+) upplever det som ett lätt snobbigt försök att distansera sig. Blev uppfostrad att nia obekanta människor men tyckte att 60-talets "du-reform" var en stor lättnad.
Mina föräldrar däremot tillhör den (enda?) generationen som har varit bekväma med "ni" men också de duar numera alla. För min farmor, född runt 1900, var "ni" en förolämpning. Hon tilltalade alla utanför närmsta kretsen med titel eller "herr/fru" vilket var det artiga i hennes kretsar: "Doktorinnan", "fru Nilsson" till hembiträdet. Förnamn användes inom familjen, närmsta vännerna, barn och unga. Hon duade inte ens sin man: "Tycker Torsten att vi ska ... ", pappa sa aldrig "du" till sin mamma! "Ni" användes aldrig. Jättebesvärligt! Mormor, arbetarklass, sa "du" till jämlikar men när det krävdes använde också hon titel. Inte heller hon sa gärna "ni" och då alltid med visst förakt.
Hur man tilltalar människor är intressant - det är också stor skillnad mellan olika språk.
Jag jobbar ibland i kassa, och emellanåt blir jag lite osäker hur jag ska tilltala de kunder som inte kommer ensamma, men endast en av dem sköter snacket med mig. Jag säger nog oftast "ni" med båda i åtanke, men undrar ibland om det uppfattas annorlunda...?
Jag och min kompis Jonathan (Lindström, författaren, kan jag tillägga), stod en gång i konsumkön. Kassörskan frågade då lite släpigt, "Är ni tillsammans?". Jag svarade då kokett, "Nej, hihi, vi är bara vänner." Jonathan blev generad.
7 kommentarer:
Amen!
Javisst! Och alla som tror att "legio" betyder "vanligt" eller "vedertaget" måste genast dö.
Ha, det visste jag inte att folk trodde...
*Jodå, det är närmast legio att ordet i fråga används på detta hårresande sätt.
Ni som tilltal är en styggelse - det finns människor som tror att det är ett artigt tilltal. Så är det definitivt inte. Jag (60+) upplever det som ett lätt snobbigt försök att distansera sig. Blev uppfostrad att nia obekanta människor men tyckte att 60-talets "du-reform" var en stor lättnad.
Mina föräldrar däremot tillhör den (enda?) generationen som har varit bekväma med "ni" men också de duar numera alla. För min farmor, född runt 1900, var "ni" en förolämpning. Hon tilltalade alla utanför närmsta kretsen med titel eller "herr/fru" vilket var det artiga i hennes kretsar: "Doktorinnan", "fru Nilsson" till hembiträdet. Förnamn användes inom familjen, närmsta vännerna, barn och unga. Hon duade inte ens sin man: "Tycker Torsten att vi ska ... ", pappa sa aldrig "du" till sin mamma! "Ni" användes aldrig. Jättebesvärligt! Mormor, arbetarklass, sa "du" till jämlikar men när det krävdes använde också hon titel. Inte heller hon sa gärna "ni" och då alltid med visst förakt.
Hur man tilltalar människor är intressant - det är också stor skillnad mellan olika språk.
Jag jobbar ibland i kassa, och emellanåt blir jag lite osäker hur jag ska tilltala de kunder som inte kommer ensamma, men endast en av dem sköter snacket med mig. Jag säger nog oftast "ni" med båda i åtanke, men undrar ibland om det uppfattas annorlunda...?
Jag och min kompis Jonathan (Lindström, författaren, kan jag tillägga), stod en gång i konsumkön. Kassörskan frågade då lite släpigt, "Är ni tillsammans?". Jag svarade då kokett, "Nej, hihi, vi är bara vänner." Jonathan blev generad.
Skicka en kommentar